Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horisonter.
Inledning till en ofullbordad roman.
Af Hilma Angered Strandberg.
n vinterkväll i början af 80-talet var
det, och på de ojämna prärievägarne
arbetade vagnarna sig mödosamt fram
genom fotstjock gyttja, hvadan hjulen
sjönko ned än åt höger, än åt vänster.
Akar Smiths stora, täckta droska kom
från Morton by och körde genom den lilla
mörka lunden i utkanten — fram på
prärien i riktning mot anhaltstationen strax
bakom. Icke ett ljud hördes, icke en
människa syntes till, då en stor svart
hund plötsligt reste sig utanför dörren
till väntrummet och gaf till ett doft skall,
som genljöd ute på slätten. Månen
öf-vergöt spåret och det splitternya
trähuset med en skarp glans, mot hvilken
appelskogen tog sig nästan svart ut.
— Hallå! ropade kusken och
stannade — hvad ä det på färde?
— Vi ä för tidigt ute, .Jack, svarade
inspektorn och tittade ut, tåget kommer
inte på tjugu minuter.
— Här ser inte ut, som mycket
affärer påginge, menade Jack, hvilken hoppat
ned och klappade hunden, som nosade
på honom.
— Ah well — hvad kan man begära?
Inspektorn tog tillfället i akt att byta
ord med en genuin amerikanare. Hvar-
dagarna ä det väl inte så galet, — men
söndagarna fick ju kyrkfolket sin vilja
fram — de nekade bolaget att lägga spår
här, om inte söndagstrafiken afskaffades.
Det går inte två reela tåg på hela da’n.
Jack skrattade.
— Det var väl syndarna på Blue
Point, de ville åt — eller deras
ölbuteljer — i alla fall var det fiffigt gjordt —
di ä utländingar di ena som di andra,
och vi ä lika nöjda om att få Morton
till en
sommar-söndags-eftermiddags-suphåla.
Mörka skuggor rörde sig borta vid
brynet och kommo långsamt fram — en
och en eller flere i klunga — i månljuset,
där de uppenbarade sig som starkt byggda
ynglingar med händerna i
öfverrocksfic-korna och klumpiga hemstickade
ylledukar knutna om halsen och uppdragna
öfver öronen. De gingo stilla ned mot
stationen och fyllde snart perrongen,
äldre män kommo till, det blef ett
mummel af säfliga röster, och den lille
fet-lagde professor Gustafsson med sina
vänliga, ljusblå ögon, sin runda filthatt och
rocken knäppt under hakan, gick
omkring och talade vid dem. En viss
spänning visade sig på de flestes ansikten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
