Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
hilma angered strandberg.
då tåget hvisslade på afstånd, och
lokomotivets eldgap kom närmare och
närmare i en milslång, snörrät linie . . .
När det stannade, retirerade skaran
med ett ryck så långt den kunde komma
mot stationshusets vägg. Ner från
tåg-platformen steg ett ungt par, lastadt med
reseffekter, och damen såg sig omkring
med en litet häpen, förlägen min, då
Gustafsson fattade hennes mans båda armar
och ruskade dem på ett hjärtligt sätt, i
det han på sjungande småländska i litet
talarton yttrade:
— Välkommen min käre professor, —
välkommen min kära fru Hjelm, — det
var ledsamt herrskapet skulle behöfva
komma på en söndagsafton — men
sådant får anses som nödfall. Här är den
kära studentskaran — Pettersson säger
några ord till professor Hjelm och hans
hustru, som vi nu hoppas ska få det så
godt bland oss . . . Hvar är Pet. . .
Den nämnde ställföreträdaren för den
allvarsamma flocken — en lång yngling
med fundersamma blickar bakom
glasögonen — hade vid detta lag trädt ur
ledet och höll fram sin hand, klädd i en
bastant, brun tumvante — för hvem som
ville fatta tag i densamma. Fru Hjelm
strök genast sin lilla handske en gång
längs insidan af den rakt utsträckta,
alldeles styfva ullvanten, hvilkens ägare sade
i eftertänksam, trovärdig ton på
oklanderlig värmländska:
— Iä mycket &à7/komme, de ä I —
och med Guds frid — vi kan inte
ut-trycke oss fint, men vi mener väl — det
gör vi — vi mener väl.
Det var som en enda suck af lättnad
dragit .igenom skaran vid väggen, medan
herr Hjelm gjorde sina korta bockningar
och upprepade:
— Tackar så mycket, tackar — det
var mycket vänligt.
— Ja, sade åter professor Gustafsson
litet kort — med ett våldsamt bemödande
att inte falla i tankspriddhet — nu —
nu tänker jag att våra vänner — skulle
gå till den väntande vagnen . . .
Man rörde sig allmänt framåt, och
studenterna gjorde tafatta försök att
till-bjuda sin hjälp vid sakernas bärande.
Fru Pljelm smålog så naturligt mot dem,
att de blefvo en god del djärfvare, och
så slogs vagnsdörren igen, och den
vingliga färden begynte.
Medan herrarne utbytte ord om resan,
som endast räckt ett par timmars tid
från Chicago, satt Matilda Hjelm och
såg ut med blandade känslor af
intresse för det nya och förskräckelse för
allt det oberäkneliga, som kunde möta i
en sådan här vildmark. Genom skogen
bar det ut på byvägen, där små
tvåvåningshus lågo på långa afstånd från
hvarandra med äppelhagar och tomma lotter
emellan. Alla voro de byggda i samma
fantasilösa stil — aflånga hus med en
veranda, stödd af fyra pelare, och fönster
åt alla sidor på öfre botten samt ett
bislag på baksidan till skydd för hetta om
sommaren och för köld om vintern.
Späda, nyvuxna träd kantade vägarna —
eller avenyerna — nedanför de smala
brädtrottoarerna, och en träkyrka, som
skildes från gatan genom ett staket med
grind, samt ett par krydd- och
slaktarbodar lågo i öfre ändan af byn, som var
tätare bebyggd.
Här stannade vagnen. På
förstugu-kvisten till ett hus af den vanliga sorten
stodo ett par halfvuxna flickor och
väntade, tills vagnsdörren slogs upp, då de
genast försvunno. En präst med fredligt
ansikte och en jämn skäggkrans från
ena örat till det andra — hvilken
lämnade munnen fri — kom ut och hälsade
litet tungsint.
— Välkomna — välkomna — ja,
broder Gustafsson har väl underrättat — jag
är Törnkvist, professor Törnkvist — var
så goda och stig in — det här är nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
