Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
hilma angered strandberg.
hemtrefligt därinne. Då hon efter ett
längre neddykande i kofferten reste upp
hufvudet, stodo de båda flickorna i
dörren och stirrade på henne.
— Kom — kom in — jag ska visa
er något vackert.
Den ena såg på den andra, så
öppnade en af dem plötsligen sin mun och
sade med en djupt ogillande blick på
Matilda:
— Min mamma reser till Kansas.
— Till Kansas? Gör hon det?
— Ja, mamma sa till pappa, att om
herrn och frun ska vara här, så reser
hon till Kansas.
— Ah — kära — det var ju bra
ledsamt — var allt hvad Matilda kunde
fa fram i sin stora förvåning.
— Mamma tål inte herrskap. Det
kom mycket afgörande — som förklaring.
Bara en liten stund härefter, då fru
Hjelm skulle hämta upp dricksvatten,
råkade hon på sin osynliga värdinna
midt i köksdörren. Det fanns ingen
möjlighet till räddning, de nästan stötte
i-hop med sina ansikten. Med en min,
som väntade hon en hel del
öfvertal-ningar, hvilka hon på förhand ville visa
icke tjänade till någonting, steg fru
professorskan bakom dörren och såg rätt
framför sig, som vore det en alldeles
främmande och likgiltig sak, att hennes
gäst passerade igenom. Men fru Hjälm
satte lika skyndsamt karaffinen ifrån sig
och tog den lilla kvinnan i båda axlarna,
trots hennes vändningar och slingringar
och häpna:
Nä—nä—ej — var så god och —
jag visste inte alls att. . .
— Hör nu snälla fru Törnkvist —
det här är bra ledsamt för mig — jag
vet verkligen inte, hvad jag gjort för
att. . .
— Ah visst inte, visst inte, — kom
det skyggt under fåfänga slingringar för
att komma undan.
— Hvarför kan vi inte bli go’a
vänner? — jag är den snällaste människa i
världen, fru . . .
— Ja, det kommer aldrig i fråga, —
stönade den pinade kvinnan.
— Ar det besväret med maten då,
som–?
— Maten-! — åh den frågar jag väl
aldrig efter — herrskapet äter ju rakt
ingenting, — protesterades förskräckt,
medan ögonen för första gången lyftes
från golfvet upp till fru Hjelms halsrosett.
— Ja men — hvad ä det då?
— Ah — frun vet väl — vi ä inte
herrskapsfödda, vi förstår oss inte på
hur . . .
— Här i Amerika! Hvem talar här
om sådant!
— Äh det blir ändå alltid detsamma,
menade fru Törnkvist i en ton af djup
öfvertygelse, som nästan liknade en suck.
— Fru Törnkvists man är ju
professor för resten.
— Ja se, pappa kan nu vara med
hvar som hälst, det kommer aldrig annat
i fråga, — kom det ifrigt.
— Nu talar vi inte ett ord mer om
den här saken, afgjorde fru Hjelm,
hjärtans trött på hela historien, och drog den
motsträfviga kvinnan med sig in . . .
Det blef afbrott på afbrott i
hennes upphängning af de nysydda, stiliga
klädningarna. Just som hon skyndade
sig för att få en stund ledig till läsning,
knackade det på dörren.
Ett långt fruntimmer med en gammal ■
sjal kastad öfver hufvud och öfverkropp
stack in hufvudet utan att vänta på
inbjudning, och då Matilda närmade sig,
steg hon på och sade med rask stämma
i bestämd, kort ton:
— God dag, god dag — how do you
do? Jag ä misses Gustafsson — nej tack
— jag ska inte sitta ner — och jag kom
för att höra, om ni ville äta middag hos
oss i dag — precis på slaget tolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
