Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
hilma angered strandberg.
till hälften reste sig från stolarna och
vredo händerna en smula nervöst öfver
hvarandra eller snurrade tummarna, —
här ha vi vår käre professor — jo—o
broder, ute i detta land äro vi alla
professorer — och hans kära hu—stru —
vi bedja nu vännerna vara välkomna till
denna kristliga inrättning — och den —
hm — den världslighet, som kan finnas,
och som är så naturlig — den tänker
jag inte längre skall trifvas i den — jag
må så säga — luft, som omger detta
samhälle — det blir nog så bra — och
nu kanske mamma vill. . .
— Jaha, svarade genast fru
Gustafssons bestämda röst, i det hon fattade
fru Hjelm i kjolen dch drog henne med
sig öfver golfvet.
— Det här ä misses Pettersson, det
ä det, — det ä misses Pettersson och
hennes tre barn, och det här ä misses
Andersson — professor Andersson
därborta hans hu—stru, och det här ä
miss Swensen — hon hjälper misses
Andersson i hennes hus — och miss
Löfgren, hon ä misses Lundgrens hjälp —
har Stina hälsat på mostrarna? — vände
hon sig strängt och afbrytande, utan att
släppa sitt tag i Matildas kjol, till
husets dotter, som sög på en bit karamell
nere vid dörrn, — kom och gör det
genast!
— Jaha — och här har vi . . .
Så fortgick det grundligt och stadigt
hela- raden utefter, och alla stego upp
och räckte fram handen med
allvarsamma, litet förkonstlade miner och sade:
— Tack för första gången.
Plats bereddes högtidligt åt fru Hjelm
i en soffa, och tystnaden fortfor. Ingen
ansåg sig behöfva låtsa ett samtal, då
man ändå var upptagen af att studera
fru Hjelms hela person, hennes klädning,
medaljong, halsrysch och — handskar.
Handskar! Det var det oerhördaste.
Matilda försökte förläget att tala vid sin
granne, men fick bara: Oh yes — eller:
Oh no — till svar. Slutligen efter en liten
paus och åtskilliga nervösa vändningar
yttrade frun rodnande:
— Hur trifs misses i Amerika?
— Nu blir det en stor fråga, hvad
vi skola kalla denna unga vän för, sade
professorn, som vänligt närmade sig —
skola vi säga fru eller misses?
Rörelse förspordes i den långa,
buktande linien. Man såg på hvarandra,
gömde hufvudet bakom hvarandras
axlar, hviskade små hemliga ord och lade
handen öfver munnen för att skyla det
harmlösa fnittret.
Det var en stor skillnad mellan dessa
båda titlar. Skulle man verkligen säga
fru till denna unga kvinna, äfven om
hon var af herrskap?
Ingen ville gifva något svar, tills fru
Gustafssons afgörande röst ljöd från
matsalsdörren :
— Ja, andra får göra precis som
di vill, men jag kommer då aldrig att
säga annat än misses, — det hör till
mina principer . . . vill ni nu komma ut
och äta. . . Här — misses Hjelm kan
sitta bredvid pappa, efter det är första
gången — och så hennes man på andra
sidan om henne.
Man tog mycket långsamt plats, man
och hustru vid hvarandras sida och
tjänsteflickorna bredvid sina matmödrar.
— Om pappa har några ord att säga
nu — så.
Efter en mycket lång bordsbön grep
man sig med en viss brådska an med
de halft kallnade köttbullarna.
Det var ett mycket stilla
bordssällskap. Maten var svensk och utmärkt
lagad och bordet lastadt med
silfver-pjeser, hvilka icke nyttjades till någonting,
man drack blott vatten, åt stadigt och
lät sig serveras. Ett och annat halfhögt
smickrande ord om rätterna yttrades till
fru Gustafsson, hvilken hela tiden passade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
