Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
horisonter.
149
àn i går. Ett lågt rum var det med
bänkar och stolar, på hvilka sutto en
mängd kvinnor, alla klädda i släta kjolar
och koftor, många med härjade ansikten
och grofva händer. Ute i ett annat rum
hördes ifrigt prat och slammer med
koppar. En ung skägglös präst stod vid
ett bord i midten och bockade sig
afmätt. Så snart Matilda funnit första
bästa plats bredvid en mycket tjock fru
utan snörlif och med en panna, som sken
af svett och hårolja, öppnades mötet med
bön, — och därpå satte sig pastorn ned
och läste för de arbetande damerna en
religiös berättelse, som intresserade
Matilda. När den var slut, kände hon
riktig lust att yttra sig om vissa saker
däruti, men hon såg, att det alls inte
var meningen, ingen tycktes tänka på
den vidare — den var läst, och det var
det hela. Omedelbart vidtog småprat,
och kaffet kom in med färskt bröd —
troget följdt af uppklarnade blickar .. .
— Det var e vacker en, ho fått —
den kan ho gärna säja ho köpt i
Götte-börg . . .
Mathilda blickade förvånad från sin
kopp till grannens tjocka, välvilliga
ansikte, som lutade sig tätt intill hennes,
strålande af varmt kaffe och intresse. —
Ögonen blinkade menande uppåt den
nykomnas lilla fina fruhatt. . .
— Ho ska säja, att ho köpt den i
Göttebörg, så blir det rarare — det sades
hviskande och med små välmenande
knuff-ningar.
— Jag förstår inte alls, hvad . . .
— Förstår ho inte? — ja menar, att
om ho säjer, ho köpt hatta i Göttebörg,
så ä det alltid likre, än om ho köpt’a i
Njujork — för de’ har ho väll annars
gjort?
— Hatten? nej den är hemifrån —
jag köpte den i Stockholm — på samma
ställe, där jag köpt i flere år.
— I Stockholm! Bevare oss — har
ho haft hatt i Sverjet me’? De ä väl
bara nå’t, hon säjer? Har ho värkelit
haft hatt därhemma i Sverjet?
Ändtligen klarnade det för Matilda —
gråten hade länge svalts ned med hvar
klunk kaffe, — men nu gick det inte,
— fast hon var så ond på sig själf, så
— för det här var då väl bara att skratta
åt, tills taket gungade, skulle Erik sagt.
Men det kunde inte hjälpas, nerverna
voro öfvermäktiga — husch, ett så
häftigt, lidelsefullt snyftande det blef — vildt,
oresonligt som ett barns. I rummet
inträdde en stor tystnad. Pastorn rodnade
ända upp till hårfästet i sin tvekan —
han öppnade munnen, tog ett steg fram
— men vände tafatt om och strök
handen genom luggen. Hvilka olika uttryck
på dessa lugna, grofva ansikten — hvilka
motstridande tankar, som flögo genom
den kvafva luften! — tystnaden talade.
Där var välvilja och godt förstånd,
där voro trotsiga nackar och mörka
miner, där jäste gammalt och sjöd öfver
i det nyas ljus och frid — där var
kufvadt men därför icke mindre vildt
fast-klängande vid det, som var, gentemot
det, som varit — men där var också
stillhet och enfald, medlidande och
uppfattning . . .
Innan något hunnit vidtagas, reste
sig en groflemmad kvinna med skinande
hår och hederligt ansikte och talade med
stark röst och markerande orden med
den knutna handen:
— Misses — misses lilla —• nu ska
ja’ säja’na, att ho vet inte, hur godt ho
har fått’et, för i de’ här lanne så, om
gubben hännes dödde, så vet ho, hvad
som då skedde henne? Jo, då så geck
hele denne fruntimmersföreninga ut —
och di gick från hus och te hus, tess att
di fick nog te första paymenta, di
kalladt — de’ menar di te första inbetalinga
— på ett lite hus ut på präria — och
te e ko med, och där så kunde ho sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
