Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Greelyexpeditionen vid Kap Sabine. En tragedi från höga norden. Af Rudolf Kjellén. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
rudolf kjellén.
James B. Lockwood.
Då solen steg upp den sista februari
1882 och tiden för upptäcktsresorna
således stundade, utrustade Greely med
synnerlig omsorg tvenne hundslädar. Den
ena gafs åt doktor Pavy, och han gick
på Markhams väg rakt ut på hafvet mot
norr; men återkom efter 6 veckor utan
att hafva hunnit ens 83°. Den andra
släden anförtroddes åt löjtnant Lockwood
och destinerades till grönländska stranden.
Endast två man voro i denne käcke
officers följe, den ene af dem en eskimå,
den andre sergeant Brainard, en sällsynt
duktig och hjältemodig man. 1 början
af april gåfvo de sig i väg, och den 13
maj 1882 stodo de på den nordligaste
punkt, som intill närvarande stund
bevisligen blifvit af människor trampad,
Lockwood Island vid Grönlands strand
på 8y 2‡’, ungefär en half mil
nordligare än det engelska rekordet. Tio
minuter längre upp syntes en udde (Kap
Washington); men därbortom kunde, trots
ovanligt klar luft, intet land längre
skönjas i nordlig riktning. Äfven denna
yttersta punkt för människans
framträngande var af djurlifvet tagen i besittning;
ripor sågos, spår af hare, lemmel och
myskoxe voro talrika, äfven en isbjörn
hade här gått fram, och snösparfvens
glada sång klingade ut öfver isen. De
resande byggde ett stenkummel till
minne af sitt besök, inlade däri
underrättelser jämte en minimitermometer och
gingo sedan hem till stationen, där de
inträffade vid goda krafter efter två
månaders färd.
Längre fram pä året företog Greely
själf ett par utflykter västerut till det
inre af Grinnellandet. Här fann han
emellan inlandsisen i norr och söder ett
stort isfritt bälte, med öppna sjöar och
floder och hela ängar af högt gräs, där
hjordar af myskoxe betade i ostörd ro.
Här, i detta paradis bland den eviga
isen och snön, funnos också lämningar
efter eskimåer, hvilka visade att
människor fordom bott häruppe hela året om.
Så gick sommaren sin kos, och hösten
kom med rent vatten utanför lägret.
Längtansfull riktades blickarne mot
söder efter undsättningsskeppet; men
dagarne gingo, och ingen kom. Samma
manskap fick alltså bereda sig till ännu
en öfvervintring på samma plats; och
det bestod den vid präktigt mod.
Förströelselektyr fanns att tillgå, en skola
hölls såsom vanligt med undervisning och
föredrag; på föda var ingen brist, de
rika förråden hade föga krympt samman,
och färsk myskoxstek fanns i öfverflöd;
man sparade ej heller, hvarje mans
födelsedag firades med en festmåltid —
nästa år skulle ju alla mödor och
bekymmer vara slut! Dock lät Greely
försiktigtvis upplägga en stark depot
lifsmedel längre mot söder, för den händelse
att man skulle svikas ännu en gång och
få företaga hemfärden ensam.
När så våren kom 1883, gingo
Lockwood och Brainard åter emot Grönland
för att om möjligt komma ännu längre
på fjolårets väg; men öppet vatten
hindrade denna gång allt framryckande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
