Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskt familjelif i slutet af i 70o-talet.
439
bues pjes, oförbätterlig, trots Gjörwells
förmaningar att »slåss med den inre
fienden, som han vid Svensksund kämpat
med ryssen». Poetiskt begåfvad likasom
hans likaledes karaktärssvage broder,
Wertherpoeten E. Älf — suckade han
på vers och prosa för Brite-Louise, * för
att sedan ohjälpligt sjunka i händerna på
en demi-monde-dam, Agneta Uggla. Stafva
hade å sin sida Linnerhjelm, som redan
1785 bränner rökverk för »Stafvungen», för
att nu ej tala om andra. Liksom ej
sällan händer, var det ingen af de gamle
barndomsvännerna som hemförde de
unga flickorna, utan okände, som
tillfällighetens skickelse fört i deras våg. 1790
var huset så fullt af friare, att modern
önskade sig flere döttrar — och året
därpå skulle också båda de vackra
bondflickorna på torpet bindas af Hymen.
Den yngsta, Stafva, gifte sig först; i
maj 1791 äktade hon Johan N.
Lindahl, en vitter ung köpman, som
tydligen ej skadats af att äga ett par
»tunnor guld». Han var son till Pehr
Lindahl i Norrköping, innehafvaren af en
stor kolonialafifär, en gammaldags
köpman, och ehuruväl den Lindahlska
förmögenheten genom konkurs 1799 krympte
ihop mer än någon kunnat ana, var det
dock alltid denne svärson, som var
Gjörwells stöd i hans ålders betryck.
Förbindelsen hade troligen sitt upphof i unge
Lindahls vurm för böcker och gravyrer.
Han var en både lidelsefull och
kunskapsrik samlare. Hans uppfostran hade
varit omsorgsfull — och hans böjelser
lågo långt mer mot studier än mot
praktiska värf. Han rimmar en smula:
Min Pæsie fastän i linda
dock vågar några enkla slag.
* Brite-Louise hade en annan poetisk beundrare
i Greifswalder-bibliotekarien J. Wallerius, som
hyllat henne på ossianskt manér under namnet »Alma
Welgjör».
t (UJrVtlJZ A/ kftutø-
En med en viss Galgenhumor
ner-skrifven i>afskedssermoni> till
studiekammarens nöjen visar väl hans smak och
lynne:
Lecture, du Guda-vän jag måste lämna dig,
att mer dig njuta få, mitt öde nekar mig.
Mercurius icke kan mer med Apollo blandas.
Jag hel och hollen måst allena Handel andas.
Min Ossian förbyts i Krusens Comptorist
Ovid ur vägen skall at fylla Ziphrors brist.
o. s. v.
Men Lindahl tog aldrig rätt afsked
af alla andra böcker än hufvudboken
och reskontran, och det var utan tvifvel
just hans brist på intresse för
handelshusets affärer som vållade dess senare
obestånd. Vid denna tid framstår han en
smula som en småstadselegant, som
under utländska resor gifvit sig en viss
turnyr af världsman och roué och ej
alltid nöjt sig med den blygsamma
önskan, han 1756 skrifver i en billet-doux
till mademoiselle Uldrica Castorin: »att
vara en liten behaglig Canarifogel, som
flaxade sedigt i den skönas
kammarfönster». Frikostig, rik, elegant, blef han
upptagen med öppna armar i den gjör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
