Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.
451
Dessa fröjder i förening med hans
fromma, undergifna religiositet, hans
ljufva hemlif och hans naturs egen sunda
läkekraft höllo honom ända till
århundradets slut nästan molnlöst glad. P.å
sin höjd undslapp det honom, när
för-tretligheterna blefvo för stora, som
ersättning för en ed ett harmset: »doch
bei allen Rabbinen und bey Jonas sein
Cacalorum», eljes hade han som devis
det muntra: »När döden kommer och
ropar: es ist aus, so ist es aus, aber en
attendant liebe Kinder ...» Först
1800-talet fördystrade genom familjeolyckor
hans lefnadsmod —- dock innan vi nå
dit, måste vi kasta en blick på hans
döttrars öden.
I början gestaltade sig de båda nya
hemmens krönika enbart lyckligt. Fru
Gustafva Lindahl fick visserligen inga
barn, men hon fann sig dock väl till
rätta i den stilla krets i Norrköping, dit
hennes man fört henne, och utan
brytningar, stilla, som blomman utvecklas ur
knoppen, växte det jollrande barnet till
en förtjusande kvinna, som ännu alltjämt
hade flickaktigt lätt till skratt och lätt
till tårar men därtill den mognade
kvinnlighetens djup af öm innerlighet och
verksam godhet. I hennes bref ser man
en skymt af borgerligt småstadslif med
lugna dagar, utfyllda af läsning och stilla
hemgöromål. Man ser henne gå mellan
den gamle svärfadern, en grånad gubbe
af gamla stammen »med eget rundt hår,
simpla kläder och torftigt bord», och sin
man, som däremot verkar som en
epikureisk goddagspilt, och för båda är
hon solskenet med sin klara blick och
sitt ljusa, vemodiga leende, som
Berndes så ofullkomligt kunnat återgifva i
sin lilla etsning öfver henne. Men hon
lefver också för sig själf. Mer än
syskonen är hon sin fars dotter, och hon
har ett eget litet biblioteksrum, en
vindskammare, som är hennes solitude, och
där hon drömmer öfver Yong eller Ossian,
när hon ej sitter vid sitt piano och låter
allt det öfverflöd af innerlighet, som
fanns inom henne, strömma ut i Glucks
vackra aria »Fa?-väl, behåll i ständigt
minne din ömhet för Iphigénie».
»Musik», skrifver hon, »musik huru förtjusar
den hela min själ, jag glömmer allt i
hela lifvet, ja hela min varelse, då jag
hörer den».
Alla de många lärde och vittre män,
som passerade genom staden och
fägnade sig åt mannens böcker och
gravyrer, råkade i förtjusning öfver en
värdinna, så vitter och dock så helt
anspråkslös gratie. Kullberg och
Sjöberg voro hennes korrespondenter —
Leopold, som mycket umgicks i huset
och kallades »cousin», hennes beundrare.
Men ingen af alla dessa vitterlekare drog
den unga frun från mannen, vid hvilken
hon fäste sig allt djupare. Då de äro
skilda åt, äro hans bref lugna och
tempererade — han skickar hem matsedlar
— hennes hafva alltjämt smekmånadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
