Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.
455
blott ett par månader före sin död,
sänder han henne en botanik med orden:
Min Hjertans Bästa Doter kär,
Vår blomstertid nil kommen är
— och som vanligt skiçkar han henne
utdrag ur familjekrönikan och
hälsningar från hennes gamla flickhem, ty de
gamla Gjörwells bo åter ute på
Captensudden, och heter det i det sista brefvet:
»Jag för min person läser i mina böcker,
skrifver för Dagen och morgondagen,
vandrar solo till Eken och Castanien.
Aldrig sitter jag uti deras skugga, utan
att välsigna min lilla Stafva, som
tillskyndat mig så många nöjen, lättat så
ädelmodigt mina fjät». Omhvärfd af
minnen och natur afled han här lugnt
och stilla den 26 augusti, och med
honom bröts den gjörwellska familjeringen,
hvilkens enande spänne han så länge
varit. Hans svärson Lindahl afled ej
långt därefter, men fru Brita Nora och
fru Gustafva lefde länge kvar, långt in i
decennier, för hvilka det förflutna seklet
redan framstod belyst med en
solskensdröms skimrande färger.
Gjörwell berättar en gång om ett
julskämt, som fru Brita Nora gjorde för att
roa sin familj. Hon gaf dem alla
sockerhjärtan med deviser och dubbade dem
så till ledamöter af Lordre des Cæurs.
Själf var hon stormästarinna med
valspråket cæur tout cæur, Gjörwell själf
cæur par préférence o. s. v. Kanske
tycker läsaren, att denna orden med sina
sockerhjärtan är allt för karakteristisk
för familjen, men säkert är, att få
korrespondenser från rokokon, hvilken äfven
för hemmen var teaterbrasornas kyliga
tid, gömma’ bakom ord och bedyranden
så mycket af den äkta hemkänslans jämna
spiselvärma. I ideel form afspegla
brefven 1700-talets borgerliga samlif, sådant
clet lefdes i en ålder, då tiden tycktes
liksom räcka bättre till att fördjupa sig
i hvardagarnes små händelser och man
firade bemärkelsedagarne med mer
högtidligt ordensaktigt ceremoniel än nu,
då almanackans dagar susa förbi som
i en karusell, utan att man gifver
sig tid att märka dem med minnenas
hvita stenar . . .
En klang af muntra smekningar och löjen,
i detta borgarhem än tycktes bo,
en sång om ärbart glam och enkla nöjen
om stilla samlif och familjero,
om händer, hvilka länge eldigt smeka,
om hår, som först i ålderns kväll blir grått,
om ögon, hvilka lugnt se, hur den bleka
och hvita döden når ens örongått . . .
Dock mest intressant är naturligen
brefväxlingen för kännedom om Gjörwell
själf, hvilkens typ först här blir fullt
klar för oss. Han visar sig först och
främst i sin förtroliga brefväxling som
en långt originelare och älskvärdare
skribent än i sina tryckta skrifter. Man
upptäcker i dessa bref, att det funnits
stoff inom honom till att blifva en
humoristisk lifsskildrare, en ättling till
Sterne, om ock ojämförligt mindre genial. Ty
han har något af denna på en gång
omständliga, fina och lustiga komik, något
af den ömma, alltid vibrerande känsla,
som utmärker Tristam Shandys
författare. Hvilken älskvärd perukhumor är
det t. ex. ej öfver den hofkalender och
civillista, han en gång satte upp för sin
egen ståt! Vännen Mandorff är
hofkansler, Kullberg hofskald o. s. v. i lång rad
— endast om Riksskattmästaren heter
det med älskvärd ironi: vacant.
»Finanserna», tillfogar han, »underhållas ej af
främmande subsidiemedel, och man söker
afbetala Riksgälden, ehuru i små Poster,
allt efter intradernas tillgångar, den
Historiska Bergslagens afkastning och
Hof-föringens nödvändigaste bestridande.
Mina så kallade Menus Plaisirs äro
däremot funderade på en helt ny artickel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
