Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En ringdans medan mor väntar... Af Pelle Molin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
pelle molin.
Om han då har ett ärende att uträtta
hos en ensam man i skogen, är detta
öfverstökadt på två blodröda minuter •—
om icke Gud är god.
Och knappt hade nybyggaren hunnit
sin fura, förr än besten var honom så
tätt i hälarne, att det susade om honom.
Men nu stod Salmon i lä och spände
sina vakna, ljusblå fjällboögon i den
ludne gossen, färdig att som en blixt
kasta sig undan famntaget, färdig att
löpa rundt och att alltid hafva furan
emellan sig och den andre under den
dans, som skulle börja. Han kände sina
knäsenor stå som strängar af tjäderstål,
och handen, som låg på furustammen,
förnam icke tecken till skälfva ... nu
kom den ludne farandes!
Ett hopp i half cirkel och Nalle
susade förbi, knapt en half ain ifrån. Det
förfelade språnget slutade med ett
tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en
liten väg. Ett larmande ryt . . . mossan
refs upp i tvärvändningen . . . den stod
som en sky . . . och så kom han igen i
blind ilska . . . gjorde hastig halt invid
trädet, då han såg Salmon vika undan
. . . rusade nu efter honom men kunde
icke hålla cirkeln så snäf som Salmon;
hans kropp var för lång . . . och så bar
det sig igen, att han sköt fram och
tillbaka i spetsiga vinklar . . . gjorde tvära
vändningar och kast som en skrämd
gris . . . kastade om . . . stötte emot . . .
röt, så att det slamrade om det . . .
klöste i mossan, så att den magra
sandjorden tittade upp med aflånga gula ögon
. . . men kom alltid på sidan om
Salmon. Kvistar knastrade, och alla små
stenar rasslade och skreko.
Solen hade gått ned för en god stund
sedan — en timme väl. Men det var
ljust som på dagen. Strax efter
midsommar var det, då här i våra
uppsvenska bygder ingen natt är under de två
timmar, som solen sofver.
Luften var ljust gul med eldfållade
små moln i väster. Salmon och
björnen dansade i det trolska ljuset sin
lidelsefulla ringdans på Hästberget, den
ene sjudande och bullersam, den andre
snabb och tyst.
Och mor, som låg hemma i vånda!
Af ortens björnjägare var Salmon den
främste. Allt intill Dorotea socken fanns
ingen, som haft sådan lycka i björnskog.
Han hade till dag och datum skjutit
flera än tjugu björnar, det man visste
säkert Själf sade han tjugufem, och det
kunde vara sanning. Men aldrig förr
än denna lidandets och nödens och
brådskans natt hade han sett maken till
denna. Han kunde icke förklara detta
ofattliga raseri . . . och denna envisa
löpande kanalje, var han kanske jagad
och sårad, hade man beröfvat honom
ungarne? Nej, det fanns icke bloddroppe
i de bruna håren.
Inga skott hade hörts i skogen
alltsedan tjädern slutade spela. Nu — nå
här var endast frågan att kunna akta
sitt skinn.
Nalles små stickande ögon glödde.
Ryggens hår låg tätt, slätt, bakåtlagdt.
Öronen hade han dragit intill hufvudet.
Det låg någonting af isande
beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan
ett ögonblicks uppehåll jagade han efter
den magre nybyggaren, men sprang nu
i cirklar rundt, rundt, försökte knappa in
dem och komma rakt på fienden, men
sköt då alltid för långt och måste vända
i en spetsig vinkel. Salmon var varm i
händerna efter detta oafbrutna gnidande
af furans stora bark. Kanske hade de
jäktat i tio minuter, kanske mindre,
kanske mera. Tänk innan folk skulle
komma häråt och göra ett slut på historien.
Och mor, som hemma kämpade med
döden! Nu ropade han —
Hjä-ä-ä-ä-älpl Hallå-å å-å-å-å!
I ett tystnadens ögonblick kunde Sal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
