Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En ringdans medan mor väntar... Af Pelle Molin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ringdans medan mor väntar
459
mon höra hundarne från bygden, där de
under natten sutto på stugubroarne,
lyssnade till hvarandras skall och skällde
tillbaka, till dess ett dussin stämmor
blandades. Det grofva målföret hos
nämdemannens älghund hördes gång
efter annan, men det tjutande,
melankoliska, dödspående skallet hos
kyrkväkta-rens hynda var som ett långt snöre utan
knutar och ändar .... skulle ingen enda
bonde vakna under sin fårskinnsfäll, stiga
upp och huta åt dem, höra hvad som
stod på en fjàrdingsväg till skogs och
komma till hjälp?
Haall-å-å-å-å! Hoj!
Och Nalle fortsatte med sin
manöver; kunde någon fatta ett sådant raseri?
Ibland snuddade han tallen så nära, att
pälsen skafdes, men alltid var Salmon
några tum på sidan, kall i blicken
medan svetten rann utaf honom i små
floder under kläderna. Den fina mossan
hade han med sina näfverskor — först
trampat stora hål uti — så gjort stora
refvor uti — slutligen alldeles flitt
undan — och nu sprang han på en rund
upptrampad cirkel af naken jord. Så
hade den ena näfverskon lossnat och
gått till spillo, medan den andre ännu
hängde fast, men uppfläkt så att några
blödande tår syntes.
Och mor, som arbetat hela aftonen
med sitt — och väntade .... väntade!
Nalle bytte om taktik. I stället för
att ideligen springa började han kasta
sig, slänga sig, hjula, snurra på sin bak,
såsom björnar pläga göra, då de förfölja
en jägare, som fattat post vid ett träd
och som de icke hinna eller träffa med
språng på alla fyra. Jag berättar som
mig är berättadt.
Så kastade han sig omväxlande på
framfötterna och bakfötterna, men
emellan hvarje gång stack han Salmon med
sina hvassa, ilskna små ögon.
I torparen från Nys vedjan kokade det.
Icke af rädsla för björnen, men af
aggande oro för mor hemma i stugan —
med tre gråtande barn omkring sig, i
väntan på det fjärde, som . . . ja, det
var icke godt att vara ensam och fattig
midt på skogen långt från människor
och hjälp i nödens stund! Nåde Gud
den fattiger är i denna världen!
Salmon gled kring furan, och hans
tankar gledo med:
— och då han sprungit från sin stuga
med öronen fulla af jämmer, med
ängslan vaggande i oroliga vågor i själen,
hade han känt sig som ett rullande,
grått viternystan, som kastas fram af
trollformler och osynliga händer efter en
mörk, hemlig stig Det hade nog
funnits inom honom det, som kastade
honom fram denna ljusa midsommarnatt.
Och nu var han spikad fast på
Hästberget, hans eget gamla Hästberg, där
han pröfvat så mycket af fara och
tur ....
Björnen rullade sig, och Salmon gled
med armarne slagna omkring furan.
.... såsom den där gången — han
kunde se platsen hit — då han räddat
sitt lif med ett skott, då björnen redan
stått framme vid skidornas brätten. Eller
då en gång Nalle låg på en nyss rifven
kviga och tuggade på hennes jufver,
medan hon ännu lefde. Hon hade slängt
sitt hufvud, så att skällan hade pinglat
så besynnerligt, icke såsom från ett
betande djur eller ett idislande .... ja den
björnen hade visat tänderna . . . sprungit
ett stycke in i grantjålen men kommit
rytande tillbaka emot Salmon och hans
följeslagare. Salmon hade stött en torr
granruska i hans gap, och kamraten
hade stått med deras enda vapen, en
yxa, i högsta hugg: »kom — du ■— din
—- arme — hundra — tusan!» . . . och
björnen hade vändt.
Aldrig hade Salmon sett maken till
björnfrossa som hans, kamratens, på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
