Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En ringdans medan mor väntar... Af Pelle Molin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
pelle molin.
trädet. Näfverskon var genomtrampad
och hade åkt upp på smalbenet, där den
ibland vred sig rundt och gjorde röda
ringar i skinnet. Den vänstra handen,
glidhanden, stödhanden, var uppsvälld
och full af bläsor, somliga höga och
fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.
Och så hände det sig, att Salmon en
gång sjönk ned på knä. Då hade han
vilddjuret på knappa två fots afstånd.
Innan han rätade sig igen hade han
björnens ögon inpå sig och kände en
het, odän luftström, då den grinande
björnkäften öppnades och slog ihop med
en smäll och — ännu en gång
öppnades. Det var så nära, att Salmon då
skulle mistat känningen af sin skyddande
tall. Det svartnade och blef rödt för
hans ögon på en enda sekund, men
nästa sekund hade han baklänges glidit
undan — och den därpå följande
sekunden, då han trodde dödsminuten vara
inne, rörde sig knifven och skar i något
mjukt och -— på fötter var han igen,
Björn-Salmon!
Nalle släppte sig ned från sin stående
ställning och rusade blindt efter honom,
försökte snedda rundt och gjorde
verkligen två hastiga rundresor icke långt
från trädet;, men dä han försökte skära
in, var farten för stor, och försöket
slutade med ett för långt språng och en
tvärvändning. Han röt. Ett par
slim-sor af inelfvor hängde och slängde ur
ett sår. Dam och jord och mossa och
barr förtogo dem deras verkliga färg:
De sågo ut som grå trasor på en brun
jacka.
Solen nådde furutopparne, där
valplatsen var. Nalle reste sig pä sina bakben
mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep
i raseri furan om lifvet, som om det
varit hon som skulle läggas i bänk.
Tassarne slogo ihop på baksidan. Salmon
grep fast i den högra, lutade sig hastigt
åt höger och sänkte knifven en, två, tre
gånger mellan björnens refben med syfte
åt hjärtat. Salmons läppar voro blå,
skrumpna; tungan var torr i munnen;
ögonen gnistrade. Annu var Salmon
Björn-Salmon!
Och Nalle sjönk på stället, rullade
baklänges, men studsade upp igen, sprang
i en hvirflande krets inåt småbuskarne,
som böjde sig som säf, kom tillbaka,
steg ännu en gång i brottareställning
fram, fick på nytt smaka den långa
knifven och snurrade rundt.
Salmon var i en underlig
sinnesstämning. Inom honom vaggade, som han
tyckte, röda vågor fram och tillbaka,
marken gungade under honom, och
ögonen sågo icke riktigt . . . »det vore dumt
att svimma nu», tänkte han och drog
djupt efter andan: »jag får icke gå
under för mors skull.»
Någonting rörde sig uppe i furans
krona. »Det var en djärf fågel, som
sitter där», tänkte Salmon och högg
ännu en gång björnen till möte, ännu
en gång mellan refbenen.
Salmon mäktade aldrig riktigt skildra
det som nu kom, då han ibland
berättade historien. Men Nalle hade tumlat
som en hösäck och vält sig. Han hade
hoppat på stället och vrålat högt. Han
hade sprungit små, susande snabba
krokar på stället, sade han. Det oskadda
ögat hade glimmat som ett eldkol och
stuckit som en syl, men det andra hade
varit gömdt af blodlefrar, sade han. För
hvarje steg, för hvarje flåsande suck
hade blodströmmen stått som ett groft
spö, som ett skackel-ämne så groft,
påstod han, och mycket hade det gjort, att
det gick som det gick, att Nalle inte
gifvit sig tid att stanna ett ögonblick,
draga skinnet öfver såren och vrida
håret i en tått öfver dem, såsom de bruka
ibland, som han sade och påstod. Om
han ljög eller ej, vet jag icke. Han är
för öfrigt icke den ende, som haft att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
