Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några citat ur arbeten af Anatole France. Samlade af G—g N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
anatole france.
hvarifrån han regelbundet sänder uppsatser till sitt
lands tidningar.
— Gud ske lof, herr upprorsmakare, jag
ser att ni mår bra och fortfarande
bibehåller er ungdom.
-— Hvarför kallar ni mig
upprorsmakare?
— Jag kallar er så, herr Rochstrong,
därför att ni inte har lyckats. Man är
upprorsmakare, då man blifvit besegrad.
De segrande äro aldrig upprorsmakare.
— Abbé, ni talar med en obehaglig
cynism. — Det där ordet är gement. Vårt
fall, som blef följden af vår befälhafvares
obeslutsamhet och af en slapphet, som han
fick betala med sitt lif, hindrar ej, att vår
sak var god. Och hederliga människor,
som bli besegrade af skälmar, förbli
hederliga människor.
— Herr Rochstrong, det är mig
motbjudande att höra er tala om hederligt folk
och om skälmar i fråga om statsaffärer.
Dessa enkla uttryck kunde lämpa sig för
att beteckna det godas och det dåligas
parti i de strider mellan änglarna, som
utkämpades i himlen före världens skapelse,
och dem er landsman John Milton
besjungit på ett öfvermåttan barbariskt sätt. Men
på denna jord äro lägren aldrig så afgjordt
skilda, att man utan att visa fördom eller
våld kan skilja de renas härskaror från de
orenas, inte en gång se skillnaden mellan
det rättas och det orättas områden.
Därför måste framgången bli den enda
domaren öfver det rättfärdiga i en handling. Ni
tycker inte om mitt yttrande, att man är
upprorsmakare, då man är besegrad. Och
likväl skall ni själf, då ni kommer till
makten, inte tåla, att man gör uppror.
— Abbé, ni vet inte hvad ni säger. Jag
har alltid sällat mig till- de besegrade.
— Det är sant, herr Rochstrong, att ni
är en naturlig och beständig fiende till
staten. Ni härdas i eder fiendskap genom
kraften i ert snille, som älskar minor och
har sitt nöje af att förstöra.
— Abbé, anser ni det vara ett brott?
— Herr Rochstrong, om jag vore en
statsman och vän till regenten, skulle jag
anse er som en lysande brottsling. Men
jag omfattar ej herrar politicis religion med
tillräcklig ifver för att bli förfärad öfver
ryktet om edra brott och öfver edra
attentat, som åstadkomma mera buller än skada.
— Abbé, ni är omoralisk!
—- Tadla mig inte allt för strängt
därför, herr Rochstrong, om det är enda sättet
att vara öfverseende.
— Hvad skall jag då säga, min
stor-hufvade abbé, om ett öfverseende, som ni
delar mellan mig — offret — och
skurkarne i parlamentet, som dömt mig med
en upprörande orättfärdighet.
— Ni är löjlig, herr Rochstrong, när
ni talar om parlamentets orättvisa.
— Ar den då inte skriande?
— Det är sant, herr Rochstrong, att
ni blef dömd på en löjlig anklagelse af
lordkanslern för en samling smädeskrifter,
af hvilka ingen, betraktad ensam för sig,
skulle fällt er inför Englands lagar, det är
sant att ni, i ett land, där man får skrifva
hvad man vill, blef straffad för några
pepprade skrifter, det är sant, att man för att
störta er begagnade sig af ovanliga och
egendomliga former, hvilkas storartade
skrymteri illa dolde omöjligheten af att nå
er på lagliga vägar, det är sant, att de
lorder, som dömde eder, voro intresserade af
ert fall, emedan Monmouths och er seger
utan allt tvifvel skulle ha kastat deras
fåtöljer omkull. Det är sant, att ert fall på
förhand var bestämdt i rikskonseljen. Det
är sant, att ni genom flykten räddade er
från ett slags martyrskap, i själfva verket
föga att tala om men i alla fall
obehagligt. Ty lifstids fängelse är ett obehag,
äfven då man har anledning att hoppas
snart få komma ut. Men det är hvarken
rättvisa eller orättvisa i detta. Ni blef dömd
af statsskäl, hvilket är utomordentligt
hedersamt. Och mer än en af de lorder,
som dömde er, hade konspirerat jämte er
tjugu år förut. Edert brott var, att ni
gjorde människor med höga ämbeten rädda,
och det är ett oförlåtligt brott. Ministrarna
och deras vänner åberopa statens välfärd,
då man hotar deras ämbeten och deras
inkomster. Och de ha lätt för att tro sig
nödvändiga för rikets bestånd, ty de äro
till största delen egennyttiga människor och
utan filosofi. De behöfva inte vara dåliga
människor för det, de äro människor, och
det är nog för att förklara deras ömkliga
medelmåttighet, deras enfald och deras
girighet. Men hvilka har ni att ställa fram
emot dem, herr Rochstrong? Andra
människor, lika medelmåttiga och ännu mera
giriga, efter de äro mera hungriga.
Londons folk skulle ha fördragit dem, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
