Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. En dansk bok om svensk litteratur. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
karl warburg.
gärning framhåller Vedel inarbetandet af
historisk ande i svensk odling, och han
betecknar hans personlighet och gärning
såsom en af dem, hvilka verka såsom själens
läkedom.
Vi våga ej vidare följa förf:n i
enskildheter för att ej alltför mycket inkräkta på
utrymmet.
& *
D:r Vedels litteraturhistoriska metod
åsyftar mindre att i företeelserna finna nya
bekräftelser på de lagar vi redan känna, än
att ur företeelserna liksom konstatera nya
drag, att ur verkningarna finna orsakerna.
Tillämpadt på föreliggande fall, gäller det
för honom att påvisa den svenska
romantikens och dess skrifters genesis, deras inre
tillkomst.
Han är positiv kritiker i eminent grad,
och de ord, hvarmed han slutar sin
skildring af Thorild, gömma hans program.
»Den kritiska liberalismen har ett bättre
tänkespråk (än kinesernas »Gör ditt hjärta
litet»); det är: gör din hjärna stor och ditt
hjärta stort, så att du må förstå mycket
och älska mycket». Denna sats innebär
en djup sanning, men kan ock, som ofvan
antydts på tal om Thorild, gömma en fara,
då i andens lika väl som i naturens värld
det finns både ogräs och hvete. Dessutom
kan en litteraturhistoriker, med all sträfvan
efter opartiskhet och utan att fälla ett
direkt klandrande ord, dock genom sina
sympatier för den ena eller andra riktningen
låta ljus och skugga falla ojämnt. T. o. m.
d:r Vedel, som så tydligt sträfvar efter en
absolut opartisk framställning, har väl ej
alltid undgått detta. Ty öfver sina
sympatier är man ej herre.
D:r Vedel äger förmågan att i pregnanta
drag gifva det väsentliga af en
författarepersonlighet. Han tillgodogör sig
specialforskningens resultat men tar dem icke
obesedt utan präglar dem med sin egen
uppfattning, en fin och själfull uppfattning,
som ej sällan kan skänka en ny inblick i
personligheten eller åtminstone ser honom
ur en ny synvinkel. Härtill bidrager hans
rika litteraturhistoriska bildning, som lätt
nog låter honom finna belysande paralleler
i främmande litteratur. (I parentes sagdt,
synes en parallel ha undgått honom — det
är, egendomligt nog, Oehlenschlægers af-
gjorda inflytande på C. F. Dahlgren,
hvilkens »Djurgårdsbilder» äro afkomlingar af
»S:t Hans-aftenspil».) Han förstår att skeda
ut de olika faktorer, som dana de litterära
personligheterna, men han har ock blick för
att man måste räkna med den irrationela
faktor, som heter geni och som ger »ett.
oberäkneligt pius».
D:r Vedel är öfverraskande väl förtrogen
med svensk litteratur och svensk1
litteraturforskning. Man finner i hans bok endast
enstaka misstag — lättförklarliga hos en
främling —, af hvilka blott ett af rnera
graverande art, det nämligen, då han uttalar
att Thorild »lige fra det förste
Sammen-stöd med Kellgren fortsætter Ehrensvärds
Kamp mod den lille Smag, Kvikheden,
Kunstleriet». För det första gäller ju
Ehrensvärds strid ett helt annat område — den
bildande konsten — och litterärt sedt stod
han nog med sin smak den
Kellgren-Oxen-stiernska riktningen närmast, men dessutom
är uttalandet kronologiskt oriktigt, ty
Thorilds första strid med K. (1782 —1784) är
tidigare än utgifvandet af E:s arbeten (1786).
Bland andra misstag må nämnas, att förf:n
såsom betydliga nyare historici, som
uppstodo ur Götiska förbundet, nämner (utom
Geijer), — Bruzelius, J. H. Schröder (som
Sturzen-Becker något öfverdrifvet kallade
»historiens huspiga») och Gumaelius, hvilken
icke idkade historisk verksamhet; att
Leopolds sångmö framställes såsom utan skydd
efter Gustaf III:s död (senare forskningar
ha visat, att hon stod i ett rätt intimt
förhållande till den nye maktinnehafvaren,
Reuterholm); att Lindegren äfven kallas
romanförfattare, att Gustaf Abr. Silfverstolpe
betecknas som en »rik» bokhandlare, och
att Siri Brahe kallas Gustaf III:s »sidste
Drama» (här synes någon misskrifning
föreligga).
Dessa och andra inadvertenser förringa
emellertid föga det stora värdet af d:r
Vedels tankedigra, spirituela och lärda arbete.
Det är ett verk, på hvilket han skulle
kunnat sätta såsom motto de ord, han själf
anfört från Atterbom: »Älskar ej mest den
som mest förstår?» Med förståendets
kärlek har han gått till sitt värf, och för detta
må särskildt den svenska litteraturhistoriens
vänner och idkare vara honom tack
skyldiga. Hans bok skall utan allt tvifvel sätta
märke i svensk litteraturforskning.
Karl Warburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
