Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49<5
ernst beckman.
allt, som hugfäster hans minne.
Obetydligheterna från i går, smådragen, hvilka
likt vissa örter ofelbart angifva
jordmånen, äro i dag af betydelse, så snart
de belysa hans lifs historia. Eller om
jag må begagna en annan bild: så snart
de gifva oss en rikare aning om det
mångskiftande färgspel, i hvilket ljuset
inom en högt begåfvad ande bryter sig.
Det finns store män, hvilkas storhet
icke tål vid att man följer deras
personlighet innanför råmärkena af deras
offentliga verk. Jag bekänner öppet, att jag i
sådant fall föredrager att icke vara den,
som lyfter täckelset. Men med den store
tänkare och skald, kring hvilkens bår
Sveriges folk nyss samlades i endräktig
sorg, är i det stycket ingenting att frukta.
Hans minne vinner, ju mera som om
honom framlägges i dagen.
Med glädje, låt vara vemodsblandad,
har jag därför, i enlighet med en
önskan af »Ord och bild», på dess blad
fäst följande små drag ur en stor mans lif.
I.
Hvem minnes icke ur »Varia» den fina
skildring, som bär namnet »Från
barndomen »?
Där målas med konstnärlig pensel
bilden af den världsåskådning, yttre och
inre, som den blifvande tänkaren och
skalden, vid sex års ålder eller
dessförinnan, byggt sig af egna iakttagelser och
af »vördade arfsägner» från den älskade
moderns läppar.
Tidigare, vill det synas, än de
hågkomster af den vaknande forskningslusten
och slutkonsten, hvilka omtalas i »Varia»,
är ett annat minne, som skalden
muntligt berättat.
Under den första barndomen hade han,
som bekant, sitt hem i ett hus beläget
inom vallarne af Jönköpings gamla
fästning. Då den lille en dag efter regn
kom ut på borggården, såg han där en
vattenpuss, glittrande i solen under den
nu molnfria himmelen. Till sin häpnad
tyckte han sig, när han stod vid vattnets
rand, blicka ned i ett omätligt djup af
strålande blått. Men snart väcktes en
misstanke: kanske bedrager honom hans
öga, kanske är vattnet dock icke så djupt?
Han tog en trästicka och mätte. Då
förstod han, att det var himlens oändliga
djup som speglade sig i vattnet.
Ett annat af hans tidigaste minnen är
af mera alldaglig art: I hans hem satt
på bordet i den ena kammaren en
skräddare och sydde honom en rödrutig kolt
med blanka knappar. Dessa knappar
gåfvo honom dubbel glädje: de icke blott
glänste i solen, men de buro hvar och
en sitt vackra, pressade mönster: den
ena en jägare, den andra en fågel, den
tredje en blomma o. s. v.
Det var denna kolt med de blanka
knapparne han bar, när han första gången
vid sin moders hand genomvandrade det
mörka hvalf, som från borggården ledde
ut i det fria, och såg framför sig
»Vetterns spegel, utbredd till synranden i ett
aldrig anadt fjärran». Det var då hans
världsbyggnad fick sin första utvidgning.
Förut hade han tänkt sig jorden begränsad
af fästningsvallarne, öfver hvilka hvälfde
sig en kupa, »om dagen ofta vackert blå,
om kvällen mörk och stjärneströdd». I
början trodde han, att världen icke var större.
Likväl något större, ty himmelskupan var
icke ställd på vallen utan sänkte sig bakom
den. »En fågel behöfde måhända många
vingslag för att från vallen hinna kupans
rand och jordskifvans gräns.» Föröfrigt
visste han, att solen vandrade under denna
himmelens kupa. Det hade han lärt sig
af skuggan från fönsterkorsen, som under
dagens lopp ändrade läge på kammarens
golf.
Af modern hade han lärt, att världen
är skapad af Gud. »Världen var vacker
sådan han sett den . . . men erhöll nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
