Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49<5
ernst beckman.
af förfäran, när han upptäckte det tomma
papperet i den forsande rännstenen.
Sockret hade smält. Förtviflad vandrade han
med tunga steg hemåt. Då såg han ett
ljus i madam Ottergrens fönster blinka
likt en stjärna i natten Han klappade
på dörren, den goda gumman tog
vänligt emot honom, torkade hans tårar och
lät honom bikta sin olycka. Därpå gick
hon, hans goda fé, till sin byrå, drog ut
lådan och tog fram ett tefat med några
kopparslantar — hela hennes sparbank
— och tömde sin skatt i hans framsträckta
lilla hand. Viktor vandrade åter till boden,
kom lyckligt hem till fru Andersson,
medförande sockret och ännu ett dyrbart
minne för lifvet af sin kära madam
Ottergren.
Den andra händelsen skänkte honom
äfven den ett aldrig utplånadt vackert
minne. Under något af de första
skolåren fick han i premium en liten bok,
en kortfattad lärobok i allmän
historia. Han tog sin skatt och gick ut och
lade sig med den i skuggan af ett
lummigt träd. Han läste och läste, glömde
tiden, glömde mat och dryck, glömde
fru Anderssons stränghet mot den, som
försummade hennes föga inbjudande
middagsbord. Hans fantasi diktade om de
knappa konturerna till färgrika taflor,
liksom han under gudstjänsten i kyrkan
såg himmelska syner i »träsnittet i
psalmboken», tryckt hos gamle Lundström.
Den lilla torra skolboken blef för honom
till en underbar foliant, en permebok
full af legender, prydda med miniatyrer
i rödt och i guld. Och så såg han här
för första gången namnet Atén. Han
upprepade det högt för sig själf: hvilken
klang, hvilken skönhet! Redan namnet
hade en sällsam lockelse för hans
skönhets-hungrande aning. Och själf trodde han, att
i den stunden nedlades det första fröet
till de bilder från konstens och
skönhetens hemvist, hvilka en gång togo gestalt i
de skildringar af Pallas’ stad, som inväfts
i »Den siste atenaren».
Ett är i alla händelser säkert, nämligen
att då han på kvällen, efter att ha läst boken
från perm till perm, kom hem och fick
sig sin beskärda dos af fru Anderssons
vredes skålar, så ljöd ännu namnet Atén,
Atén! i hans öra, och ofta drömde han
sedan om dess skönhet.
Några år ännu, och redan gaf
skolgossens penna förebud om hvad som
komma skulle. Författaregryet röjde sig
ej blott i utgifvandet af en skoltidning
»Odins korpar»; snart fick
»Jönköpingsbladet» mottaga bidrag, dikterade, kan
man säga, af nöden, uppfinningarnas
moder: ty han skref för bröd, skolgossen.
Stora bekymmer vållades af papperets
dyrhet. Kontanter voro så godt som
okända, det gällde att taga vara på de
minsta stycken af skrifdugligt papper.
Någon enda gång, då missväxten på
papper var fullständig, anlitades krediten.
Den unge litteratören hade nämligen gjort
bekantskap med en ung bodbetjänt, »en
idéelt anlagd knodd» efter gamla
tiders recept: väl vårdad, pomaderad
tupé, flöjtblåsare, älskare af poesi och
villig att visa sin kärlek till den glada
vetenskapen genom att, åtminstone vid
ett tillfälle, lämna sin vän, poeten, icke
mindre än två hela ark papper på
kredit. Denna rikedom var dock
uppenbarligen icke outtömlig, det var alltjämt
nödigt att pressa ihop så mycket som
möjligt på så liten yta som möjligt. Häraf
den förmåga, som skalden ännu under den
första göteborgstiden bibehöll, att skrifva
så fint, att skriften knappt kunde läsas
utan förstoringsglas. Den som känner
sammanhanget, kan icke utan rörelse
bläddra igenom åtskilliga af dessa
manuskript, hvilka ännu i hans lyckas dagar
vittna om hans barndoms och ungdoms
försakelser. Så finnes exempelvis ett litet
blått kuvert med utanskrift »Literatören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
