- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
503

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR ETT SKALDEUF.

SOS

skull hade det varit hans plikt att icke
tiga. Nästa dag gick han därför åter
till samma kafé, satte sig vid samma
bord och fick samme kypare, hvilken
mycket riktigt ånyo försökte samma knep.
»Ni bedrager mig», sade gästen lugnt,
men allvarsamt. »Bedrager! ack visst
inte», svarade kyparen ogeneradt, »det
var bara ett litet tillfälligt misstag.»
»Det är icke sant», sade Viktor Ryd-

sin egen och för tyska nationens skull skall
han bedja mig om ursäkt. Jag är viss på,
att han gärna gör det, när han rätt
tänker på saken.» Under tiden hade alla
gästerna börjat lyssna. »Min vän»,
fortsatte Viktor Rydberg, »det är icke
för de fattiga slantarnes skull, dem
kan jag gärna undvara, men det är
för er egen och er nations heder som
jag fordrar, att ni gör afbön. De ger-

Ulsikten genom fönstret atåt Lilla Värtan. Fotografi af B. Orling,

berg. »Ni bedrog mig på samma sätt
i går. Jag har i dag kommit hit för
att pröfva er. Jag tycker, att ni borde
blygas, för eder egen skull och för ert
folks, att på detta sätt vilja ockra på
främlingar.» Under det Viktor Rydberg
talade, skyndade värden till. Knappt
hade han hört hvarom fråga var, förr än
han uppbragt ropade: »han skall
afskedas — afskedas genast.» »Nej, det skall
han visst icke», afbröt skalden, »men för

maniska folken äro fränder, som
ömsesidigt böra kunna hysa aktning för
hvarandra.» Nu rådde dödstystnad i salen. Man
såg, huru den unge mannen kämpade med
sig själf. Slutligen framstammade han med
en stämma, som gråten ville kväfva, en
bön om ursäkt. Och när den okände
svensken gick mot utgången, reste sig
alla de närvarande upp och ropade: hoch,
hoch!

Det var sannerligen icke för att fram-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free