Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o6
TOR HEDBERG.
litet längre bort. Kapplöpningen roade
honom, och hans dåsighet var alldeles
försvunnen. Med armarne tätt efter
sidorna och vattnet forsande om de
sluttande skuldrorna sköt han pilsnabbt
framåt, stundom ökande farten, så att halfva
öfverkroppen lyftes öfver vågorna,
stundom hukande sig ned, så att de sköljde
öfver hans skuldror och rygg och badade
hans ansikte.
Mil efter mil förföljde han dem, så
ifrig af jakten, att han icke gaf akt på
något omkring sig. Då väcktes hans
uppmärksamhet af ett aflägset, knappt
förnimbart brus. Han hejdade farten och
lyssnade. Jämt och entonigt ljöd bruset
i den stilla luften; han kunde icke
urskilja hvarifrån det kom; det tycktes
fylla hela rymden, liksom om himlen
ofvanför honom varit en väldig, tom
snäcka, vid hvars öppning hans öra
hvilade. En blå dunst omgaf horisonten,
och kretsen omkring honom syntes
mindre än förr. Han spanade åt alla sidor:
lade så sitt öra intill vattnet och låg ett
ögonblick alldeles stilla. Så lyfte han
åter upp hufvudet och styrde i sned
riktning mot vågorna. Delfinerna hade han
glömt.
Efter en stund hörde han bruset
tydligare. Plötsligt ljöd ett skri ofvanför
honom, en mås kastade sig ned och
kretsade några hvarf omkring honom, höjde
sig åter och seglade bort med långa
vingslag. En svag vindfläkt gled öfver
hans ansikte och krusade vattenytan;
han kände att dyningarne blefvo kortare.
— De blåa dunsterna framför honom
tätnade och antogo sällsamma
gestalter. Det såg ut som om stora vidunder
kommit simmande emot honom på
vattnet — de växte och växte, kommo
honom helt nära; då stannade han och lät
sig sjunka ned ända till hakan. Men
plötsligt voro de åter försvunna, och han
fortsatte sin väg, dragen af en omot-
ståndlig nyfikenhet. — Starkare och
starkare ljöd bruset, och i rymden kretsade
hundratals skriande måsar.
Plötsligt kom en mörk skugga ilande
emot honom öfver vattnet, en stark
vindstöt slog emot hans ansikte och små
skarptoppiga vågor sköljde öfver hans
skuldror. Han höjde sig något upp och
inandades med vidgade näsborrar den
varma, tunga, torra vinden. Och då
försvann i ett slag det blåa töcknet, och i
dess ställe såg han icke långt framför
sig blåa klippor stiga upp ur hafvet. -
-Hastigt kastade han sig åt sidan, men
äfven där gled töcknet undan, och
andra, aflägsnare klippor hägrade öfver
vattnet. — Han såg åt andra sidan,
äfven där voro de, de voro rundt omkring
honom, stränder bortom stränder, öar
bortom öar, klippor bortom klippor, och
mot stränder och öar och klippor sjöngo
vågorna tusenstämmiga sånger.
Förskräckt vände han sig om för att
fly, men i detsamma fängslades hans ögon
af en ny syn. — Halfvägs mellan honom
och de närmaste klipporna kastades
vattnet i glänsande vågor af hvitt skum upp
i luften, och genom skummet skönjde
han smidiga lemmar, som rörde sig i
yster lek. Nyfikenheten besegrade hans
fruktan och han närmade sig
försiktigt. Då han kommit så nära, att han
tydligt kunde urskilja den lekande,
stannade han åter och betraktade det
sällsamma skådespelet med blickar, som
glänste af undran och åtrå.
Det var en ung, smidig kvinnokropp,
som med mjuka rörelser vaggade af och
an, häfde och sänkte sig, svängde rundt
med en svindlande hastighet och så
återtog den vaggande rörelsen, allt under
det de långa smala armarne piskade
vattnet till skum rundt omkring henne. I
det långa, grönskimrande håret glänste
musselskal och koraller, ögonen voro
slutna, men mellan de röda läpparne lyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
