Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hafsmannen. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFSM ÅNNEN.
507
tänderna hvita som hafsskum. Gyllene
dagrar och sjögröna skuggor växlade
oaflåtligt på den smidiga huden, och nere
i det genomskinliga vattnet glänste
fenorna och fjällen på den ormlikt
svängande stjärten med skiftningar som af
pärlemor.
Det utgick från hela den dansande
gestalten en yrsel, som omotståndligt
bemäktigade sig äfven honom. Med
blickarne oafvändt fasta på henne närmade
han sig sakta, vaggande med kroppen i
takt med hennes rörelser och sträckande
armarne mot henne till fångst.
Redan hade han kommit henne så
nära, att skummet, som yrde omkring
henne, vätte hans fingerspetsar, då hon
plötsligt öppnade sina ögon och hennes
blickar mötte hans. Ett ögonblick
vidgades de af häpnad, så blefvo de vilda
af fruktan, med ett högt, gällt skri gled
hon ur hans armar, som redan famnat
henne, och flydde in emot de närmaste
klipporna.
Han rusade blindt efter. I ursinnig
fart gick jakten fram öfver vattnet, som
yrde. omkring deras flämtande kroppar.
Han var snabbare än hon, men hon var
smidigare, och för hvar gång hans
händer sökte gripa henne, gled hon plötsligt
undan, kastade sig åt sidan och vann å
nyo ett försprång. Och så började
jakten på nytt. .
Slutligen var hon framme .vid
klipporna, där vattnet sakta vaggade af och
an i solskimret. Då vände hon sig om,
betraktade ett ögonblick, fängslad af
synen, hans framstormande gestalt, höjde
så de smala armarne öfver sitt hufvud
och sjönk ner i djupet.
Han stannade orörlig, lutad öfver
vattnet, följande med blickarne hennes
gestalt, hvars konturer blefvo allt
otydligare och ringlade sig efter vågornas
lek. Slutligen låg hon stilla, skönjbar
blott som en skälfvande strimma nere
i det dunkla vattnet. Då kastade han
en dröjande, orolig blick bakom sig, där
hafvet gick öppet, och dök så efter henne
ned i djupet. Tydligare och tydligare
urskiljde han hennes gestalt, hennes
blickar glänste mot hans med ett blekt
fosforsken, och hennes armar öppnades för
att mottaga honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
