Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
521
och sluten liksom de flesta begåfvade barn,
synes han på samma gång ha varit en
praktlysten och äregirig liten herre; bilden
här bredvid visar honom i kröningsskrud
som konung eller väl snarare kejsare öfver
ett mystiskt land vid namn Lajsputta. Hvar
det landet låg, vet ingen; men residenset
var merendels förlagdt till ett vindskontor
och specielt till en gammal ekkista, i
hvilken den brokiga teaterutklädsel låg gömd,
som förr hade brukats vid fester och
upptåg på herrgården.
Sjutton år gammal drog han till Paris;
han ville bli målare. En tid bortåt
arbetade han på Gerömes atelier; men den
mödosamma vägen från detalj till detalj
tråkade ut honom och släckte af hans
entusiasm. Sina intryck från dessa dagar
har han bevarat i »De glada konstnärerna»;
Men deras handtverk kunde aldrig fylla
mitt sinne helt, hur med mitt kol jag stred.
Jag hade böcker hemma på min hylla.
Jag skönjde världen genom tryckarsvärta
och genom trasorna, som hängde ned
kring tiggarns bröst. Jag såg den evigt med
min kalla tanke och mitt varma hjärta.
Jag hörde tidens härskri genom skrålet.
Jag vred, jag knep mitt kolstift som i hopp
att få det glöda; och så drog det opp
-— en fot, en häl! Då bröt jag sönder kolet.
Det är hans första sammanstötning med
hvad som för honom sedan blir arffienden:
detaljstudiets öfvervälde, specialismen i
konst och i diktning.
Följde så vandringsåren. Utan annat
mål än att tillfredsställa sin böjelse
genom-ströfvar han Italien, Grekland, Orienten.
I »det tysta landet», våra dagars
Grekland, går han häpen omkring bland
hellenernas afkomlingar, och han uppfattar
och återger dem med ett vemod, som
öf-verröstäs af löjet.
Mig förefaller så gammalt allt.
Gammal var byn, där vi gjorde halt
bland Attikas gamla oliver.
Jag tycker mig sitta grånad och from
och måla vår jord på sin ålderdom,
när jag doppar pennan och skrifver.
I byn lefver den gamle svinvaktaren
Sofron; han lefver icke så, som en
gammal man bör lefva, och nu senast har han
stulit den fattiga gamla popen Hieronymus’
enda tupp.
Verner von Heidenstam som barn.
Snatta från en tådan man
tuppen, han godt för sitt spett,
är säkert lustigt nog ibland,
men aldrig är det rätt —
utbrister här Heidenstam, som man eljes
sällan finner upptagen af etiska problem.
Men framför allt lockar honom
Österlandet, som allt sedan barndomen hållit
hans fantasi fången, icke minst på
släkttraditionernas väg — man finner
exempelvis en Heidenstam som envoyé i
Konstantinopel under Gustaf III — och det är,
som hvar och en vet, erinringarna från
dessa bibelns och sagovärldens trakter som
gifvit färg åt hela den tidigare hälften
af hans produktion. Emellanåt gör han
också ett kort besök i hemmet, och under
ett af dessa besök gifte han sig; han var
då tjuguett år gammal. Han är nu fullt
på det klara med att det är diktare han
skall bli; men med debuten gör han sig
ingen brådska. Han färdas som förut från
trakt till trakt, skrifver ned en dikt då och
då och läser en del. Bland gamla och
nya mästare synes Byron ha fascinerat
honom starkast, kanske likväl mera genom
sitt lif än genom sitt verk, mera genom
trollmakten i själfva den mörka och ranka
dandygestalten än genom konstnärsskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
