Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
HJALMAR SÖDERBERG.
Naturligtvis läser han också de samtidiga
storheterna, och emellanåt beundrar han
dem äfven; men det är i själfva verket
■endast en half och förströdd beundran,
sådan man ägnar dem, hvilkas skicklighet
man förstår att uppskatta, utan att man
därför erfar någon längtan efter att
förvärfva och äga den. Han har tydligen
aldrig ett ögonblick föreställt sig, att de
diktens lagar, som man den gången skref
•och utfärdade från högkvarteret i Paris,
skulle på fullt allvar vara skrifna också
för honom. En diktare, som på samma
gång är en starkt utpräglad personlighet
eller ett ämne till en sådan, blir sällan
eller aldrig sin samtids lydige son. Hans
själ är ett ur, som än går före och än
efter, men som ogärna visar borgerlig
medeltid; och är hans kraft så stark som hans
vilja, då dekreterar han lugnt, att det är
tidens ur som går orätt och icke hans.
Utan betänkande vrider han smakens
vänd-krets efter sin egen bekvämlighet och går
kanhända ur Vattumannens tecken
diametralt öfver in i jungfruns. Tomt
nyhets-makeri har aldrig gjort epok. Epok göres
af den, som i sitt innersta känt sig
förnärmad af den härskande riktningen,
emedan den bjudit honom stenar i stället för
bröd, och som därför slutar med att i den
sfär, som ligger inom hans räckvidd, kasta
den öfver ända. Det var inom samtidens
litteraturdrift icke verklighetens apoteos,
som innerst hade förnärmat Heidenstam
— oaktadt den visserligen föga stämde
med hans lynne —; det var detaljens,
bagatellens apoteos. Det var specialismen.
»Staub solist du fressen und mit Lust»,
kunde man sätta som dess devis.
Och å andra sidan, om den
pessimistiska färgläggningen,
»gråvädersstämningen» öfver alla de små och stora
litteratörernas verk blef honom antipatisk, så
låg den djupaste grunden därtill minst af
allt i någon hög grad af andlig
rödblom-mighet. Tvärtom; han kände, om han
också icke redan då klart tänkte och sade
det, att smärtans diktning för honom var
den högsta och alltså den, som han minst
af allt kunde finna sig i att se vulgariserad.
Hvarmed syndar man svårast, med att
sörja i otid eller med att i otid höra upp att
sörja? Det torde alltid förbli ett olöst
problem, och det är icke ens säkert att
det skulle löna mödan att lösa det; men
den dag, då det meniga borgerskapet i
andens värld med stark pluralitet förenar
sig om den senare teorien och anlägger
Hamlet.sdräkten som uniform, den dagen
får man söka Hamlet under Falstaffs
vin-fläckade röck.
Af sådana tankar och ändra liknande
är han upptagen under vandringsåren. Det,
som man rundt omkring honom prisar som
»det nya i tiden», kan väl stundtals
intressera honom, men det har ingen makt
att sätta hans sinne i brand; han dyrkar
i hemlighet de gudar, som de andra ha
glömt. Det är ingenting nytt under solen,
och af det gamla är det nyaste det, som
är äldst. Så utvecklas han då mer och
mer till en upprorisk anhängare af afsatta
och fördrifna skönhetsdynastier, och han
förstår framdeles också att draga nytta af
dem, ty genom dem vinner han på sin
sida många af deras hemliga anhängare.
Han tar upp känslo- och stämningsvärden,
som man nyss förut trodde vara utslitna,
obrukbara, ur leken för alltid, och under
hans händer få de ett nytt och sjudande
lif. Liksom en affärsman genom skickliga
kombinationer kan bringa de värdepapper
att springa i höjden, som för icke länge
sedan stodo långt under pari, så förstår
han att med de enkla och nästan
ogripbara medel, som äro hans rika
konstnärstemperaments hemlighet, skänka en ny, en
trolsk klangfärg åt ord och rytmer, som i
en annans hand skulle göra det tydligaste
intryck af att vara till röfvarpris inköpta
på den svenska idealismens stora
konkursauktion i slutet af sjuttiotalet.
Så rinna åren, medan tanke sluter sig
till tanke och erfarenhet till erfarenhet,
till dess att han slutligen står där med en
skarpt personlig uppfattning af världens
gång och med en konstfilosofi, som trots
alla luckor och alla inkonsekvenser likväl
är hans egen och ingen annans; och
under tiden samlar sig dikt till dikt i hans
portfölj, tills han en dag finner att det
hela är en bok.
»Vallfart och vandringsår» utkom hos
Bonnier våren 1888. Hur den mottogs
minnas vi alla; ingen litterär debut hade
på mycket länge följts af en sådan
framgång. Georg Nordensvan, hvilken då var
just den realistiska gruppens förnämste
representant inom kritiken, var den förste
att komma den nya diktarepersonligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
