Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
523
till mötes med värme och förståelse. Det
dröjde icke heller länge, förr än man här
och där började se spåren af hans
inflytande; de unga och de yngsta voro icke
sena att hylla honom. Hans instrument
visade sig äga den klang af fanfarer med
löften om seger, som förmår att locka fram
eljes skygga och slutna individualiteter på
vädjobanan och visa dem vägen, och man
kunde snart nog ana, att han inom kort
skulle vara hvad han nu oomtvistligt är,
den centrala personligheten i vår unga
diktning.
Han hade alltså slagit igenom med
ens. Själftviflets och ovisshetens dagar
voro förbi. Att de hade funnits också för
honom, därom vittnar den första lilla
dikten i cykeln Ensamhetens tankar:
Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blef mitt mål,
min lefnads lif, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt lifs elände.
»Gnistan» är nu bragt i dagen, och han
låter segerjublet svälla ut i verser, som
genljuda af en återklang från barndomens
dristigaste kejsardrömrnar;
Hur ljust står allt och hur oändligt rikt!
Förhoppningar och glada drömmar hopa
ett berg af skatter på min väg och ropa
om glada dagars gång. Jag svindlar likt
en konung, när på knä i koret dignad
i kröningsstund han hör sin riddarvakt
med höjda värjor hyllande hans makt
mångstämmigt jubla: korade välsignad!
Det går tvänne strömfåror jämsides med
hvarandra genom »Vallfart och
vandringsår». I den ena — den, som bjärtast föll
hvar man i ögonen och med hvars hjälp
diktaren genast markerade sig i skarp
silhuett mot den samtida skandinaviska
litteraturens bakgrund — härskade
renässansdraget: larmande lifsberusnmg, bizarr
och lössläppt humor; en trängsel af bilder,
hvilkas originalitet var högröstad och
förbluffande; ett utåtriktadt målaröga, som
tog i sin- tjänst en dristigt färgskrytande
apparat af dräkter och vapen och färgad
hud, af österns länder och österns sol. Det
var lifvet i bred ström, och därtill ett nytt
och främmande lif, som än log och än
skrämde; det var full orkester. Det var
en dag, som bländade, och en natt, som
lyste.
Så klar är ökenmånen och så stor,
att allt har dagens färg. Ar natten vaken?
Det gula berget sitter som en naken
ghavazi-flicka i ett blåhvitt flor.
Det är god smak af den debuterande
författaren att främst och starkast
accentuera den yttre sidan af sin originalitet;
och i de fall, där det icke sker fullt
medvetet och afsiktligt, är det i alla
händelser en riktig instinkt. Diktaren och
publiken stå ömsesidigt emot hvarandra som
två obekanta, hvilka se hvarandra för
första gången, och det föreligger ingen
anledning för den förre att strax vid
presentationen leda samtalet in på de mera
intima sidorna af sitt själslif. En gång
måste det likväl ske. Det snoilskyska
»noli me tangere», rubriken öfver en af
denne mästares själfullaste ungdomssonetter,
är en tillräcklig och mycket sägande devis
för en dikt, men den är otillräcklig för
en diktning. Heidenstam tar redan i
»Vallfart och vandringsår» det första steget till
att öfverskrida den; därom vittna de
dagboksblad, som han kallat »Ensamhetens
tankar». Här flyter den andra fåran, den,
från hvilken man hör porlandet af
under-strömmarne i hans själ. Renässanslynnet
nyss är här förbytt i själfreflexionen hos
en nutidsmänniska, som ligger länge vaken
om natten. Målaren sluter sitt öga och
blundar, medan tanken vakar. Dagens alla
bjärta syner blekna för minnet af någon
för längesedan trampad stig, och ur
orkesterns larm lösgör sig en enkel, hvilande
ton, hvars hviskning erinrar om gransus.
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Dikter sådana som dessa sattes icke
synnerligt högt af den aktuela kritiken.
Det är ju också ojämförligt lättare att icke
sväfva på målet, då man berättar om hvad
ögat sett och örat hört från morgon till
kväll, än då man talar om de inre
upplef-velser, som ligga mellan kväll och morgon.
I dessa enkla stämningsvers, hvilkas
originalitet var mindre slående än de öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
