Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM. 273
hägn hos hela släktets förflutna, hos
mänsklighetens gemensamt hopsparda förråd af
minnen; och det är nu åter detta samma
x = o, som klart medvetet döljer sig bakom
hans flykt till det förflutna, som är hans
eget.
Jag världen som förändrad ser.
Jag står den åldern nära,
då ingen människorna mer
kan älska eller ära.
Då nattens himmel tindrar kall,
förfärdigar jag gudar,
som jag kan hålla af, när all
min ungdoms grafsång ljudar.
Höra icke minnena från fordom just
till dessa »gudar»? Jo, och Heidenstam
bedrar sig icke på deras natur; han vet,
att liksom vi skapa våra gudar själfva, så
äro också minnena ingenting annat än
hvad vi göra dem till.
Från och med nu är ödsligheten den
stämning, i hvilken hans dikt åter och
åter utmynnar. Den bildar grundtonen i
den stora dikten »Tiveden»:
Hör furornas döfva sorgemusik,
med förstämda trummor och tubor i moll,
en blåkullahymn med suckar och skrik
i ödemarken diktad af troil!
Den lyfter »Adjunktens
midnattspredikan» ur den sfer af lägre humor, vid
hvilken den eljest lätt kunde snudda; den
talar ur den spökaktiga herrgårdsstämningen
i inledningen till »Barndomsvännerna», och
den griper oss med en frossbrytning i
»Drottning Kristinas julnatt». Han ser det stora
tomrum mellan vara och vilja, som han
fordom sökte fylla med alla de
skönhets-skatter giriga händer kunna gripa, öppna
sig framför honom tommare och
omättli-gare än någonsin, och han uppger leken.
Från och med nu går hans sträfvan ut på
att själf uppsöka och stadigt se i hvitögat
den ovän, som han misströstar om att öf
vervinna: intigheten; och han visar sig
mer och mer smittad af den goiU du néant,
i hvilken vår samtids alla representativa
diktare synas ha stämt ett ofrivilligt möte,
och från hvilken Heidenstam i det längsta
sökte hålla sig fjärran. Från och med nu
spanar hans sjukligt skärpta blick efter den
anfrätta punkten i allt det han ser. men
först och sist i kärleken. Je cherche le
vide, et le noir, et le nu.
Samtidigt når Heidenstams poetiska
mästerskap i de nya dikterna sin höjdpunkt.
Hans vers sprutar något mindre gnistor
än förr; den når i stället ett djup och en
fulltonig helhet, som den förut ofta
saknade. Läs »Sommarnatten», en bland de
underbaraste dikter vår lyrik äger! En
stämning så drömlikt skör, att den för
hvar och en annan skulle hafva brustit
i sär och gått upp i rök vid första försök
att kristallisera den till dikt, kläder han
här i språkets vanligaste och af alla kända
ord med en intuition så sömngångaraktigt,
säker, att det hela kvarlämnar ett intryck
af trolleri. Eller tag »Den nioåriga
freden». Den är en af de få dikter i
samlingen, som i allt hvad på innehållet
ankommer skulle kunnat rymmas inom sferen af
Heidenstams tidigaste stadium; men
formen, som går snörrätt på målet utan att
låta en enda idé af sidoordnad natur
komma till ordet, röjer genom sin begränsning
den mognade mästaren. Och behöfver jag
erinra om de korta dikterna i bokens
senare hälft, »Önskan», »Vid brasan», »Vid
kistan med familjereliker» och alla de
andra? Man kan läsa dem och glömma dem,
som man kan läsa och glömma alla
dikter; men hvar och en af dem dröjer kvar
likt en stämning, en melodi, som j>lötsligt
kan stiga upp ur de omedvetna trakterna
af vårt minne, då vi minst ana det. Och
en dag märker man, att man kan en eller
annan af dem utantill och kan icke erinra
sig, när man lärde dem.
Den aktuela kritiken har så nyligen
och så utförligt behandlat dessa dikter,
att jag i detalj icke har mycket att tillägga.
Ett par ord likväl. »Myrstacken» har icke
lyckats. Det adelsmärke, som heter ett
själfullt och kultiveradt löje, utmärker i
sällsynt grad den Heidenstamska sångmön;
men hon är sällan rätt lycklig i satiren.
Satiren är som bekant en gren af
lärodikten, och för att kunna undervisa utan att
trötta bör man helst förfoga öfver en lika
giftig penna som Heine eller det tidigare
åttiotalets Strindberg. Dessa båda
gall-sprängda humorister stå på sitt högsta, då
dumheten inspirerar dem till kvickhet och
elakheten till elakhet; men Heidenstam
hör till dem, hvilka vreden missklär.
Behag, icke skärpa, är grunddraget i hans
löje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
