Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en brytning i svenska adelns historia.
535
utan att besinna att han därmed gjorde
den släkt med hela världen. Den
moderna genealogiska forskningen har
måhända genom sin kritik i detta fall sårat
en och annans hjärtetro, men forskningen
i våra dagar är ju ej barmhärtig, och
hvem skulle ej i själfva verket för egen
del sätta mera värde på att härstamma
från en bevislig bondeson, som bytte
ut fadrens plog mot riddersmannens svärd
och själf antagligen duktig blef
stamfader för en dådkraftig ätt, än att leda
sina anor tillbaka till en rad höfdingar,
hvilkas tillvaro aldrig kan bevisas och
således för kritiken icke existerar? »Om
den siste grefve Sture sammanträffade
med den förste adelsmannen Sture,
månntro han skulle skälla denne för vanbördig,
därföre att han först blef adlad och
upphofvet till alla de andras fortkomst»,
frågade Adler Salvius spetsigt nog, när han
förnummit svårigheterna vid hans egen
riksrådsutnämning.
Den andra cirkulationen, som inom
frälset försiggick, är kanske af ännu större
socialt intresse. Det var den som ägde
rum mellan frälset och ofrälset, icke
därigenom att konungen gaf ofrälse man
sköld och hjälm, utan genom den
öfvergång, som lagen själf gynnade genom
att låta bondeson på vissa villkor blifva
frälseman och frälseman under vissa
förutsättningar återgå under skatten.
Isynnerhet i våra gränsprovinser, i
Västergötland, Småland samt Finland, ägde en
frisk omsättning rum. Men den lagliga
anmälan på vapensyn iakttogs icke
alltid. Frälsemannens änka eller döttrar
drogo ej i betänkande att gifta sig ofrälst.
Mannen eller sonen gällde som frälseman
och fick visserligen göra vapentjänst, när
så kräfdes, men de sökte och fingo
vanligen aldrig någon bekräftelse på sitt
adelskap. En vacker dag sjönko somliga
kanske åter tillbaka till ofrälset; andra
lyckades hålla sig uppe och grundade
verkliga adelsätter. Man kan stundom
skönja utvecklingen i sigillet; man kan
följa bomärkets förvandling till ett adligt
märke i en sköld, som slutligen krönes
af hjälmen.
Det märkliga är, att denna process
fortgick under hela 1500-talet, kan man
säga. Gustaf Vasa tog saken lugnt.
Det var just med anledning af klagomål
öfver själftaget frälse som han fällde sitt
anförda yttrande: dygd, förnuft och
mandom göra adel. Sönerna voro strängare,
men de frälseransakningar dessa så ofta
anställde vittna ju om, huru länge denna
sedvana fortfor, och huru många det
ännu i slutet af 1500-talet funnos som
endast voro »något af adel» eller endast
hade frälsegifte. Denna s. k. knapadel
kunde hafva äfven de närmaste fränderna,
syskon, kusiner, styfbarn, om hvart annat,
än i frälset, än i ofrälset. Det berättas
också, att Erik XIV skulle vid något
krigståg ålagt denna småadel att bära i
hatten en silfverplåt med det adliga
vapnet för att skilja den från ofrälset,
som också red.
En följd af dessa frälseransakningar
var, att många dömdes frälset förlustiga.
Svårare är det naturligtvis att följa den
frivilliga återgången under skatten, som
nog förekom, ehuru ej så ofta. Det var
ej alla som handlade så ordentligt som
de fyra adelsmännen på Åland, hvilka
erbjödo Gustaf Vasa, den förste och
andre fyra lod silfver hvar, den tredje
en oxe och den fjärde en häst, ifall de
åter kunde blifva bönder.
Till kvaliteten var det tillskott, som
adeln härigenom fick, något blandadt.
A ena sidan var det ofta nog de
duktigare bland bönderna som rustade sig
med häst och vapen, hvartill ju alltid
kräfdes en viss förmögenhet. A den
andra var det ofta adelns skattefrihet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
