Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
emil hildebrand.
själfsvåld som lockade. De själfgjorda
frälsemännen, »vildfrälset» såsom det
kallades i Finland, lefde i det hela under
samma villkor som bönderna, liknade
dem ofta i okunnighet och råa seder och
skilde sig från dem endast genom ett
något högre öfvermod, beroende på det
skimmer, som frälseegenskapen äfven på
detta låga stadium förlänade.
Vapentjänsten blef dem ofta för tung; de sålde
godsen, blefvo köpmän, präster eller
landbönder på sina egna gods, bibehållande
längre eller kortare tid det adliga
skoide-märket.
Detta småfrälse är emellertid ganska
egendomligt för den svenska adeln. Det
gaf densamma under växlande former en
demokratisk anstrykning, som bibehöll
sig till det sista. Om det i det hela var
till större båtnad eller olägenhet? Därom
kunna visserligen meningarna dela sig.
I äldre tider har småfrälset spelat en
både stor och vacker roll. Det hade dock
tillfälle att se litet mera af världen och
förvärfva litet större erfarenhet; det kunde
därigenom, när det gällde, tjäna som
ledare för bönderna, från hvilka det ju
icke skilde sig så särdeles i socialt
hänseende. Dess ryktbaraste representant
ur denna synpunkt var Engelbrekt
Engelbrektsson, borgareättlingen från Västerås,
som mätte sina krafter med konungen
öfver trenne riken. Det var detta
småfrälse, det kan man tryggt påstå, hvars
medverkan gjorde det möjligt för
Stu-rarne och Gustaf Vasa att utföra sina
värf, liksom frånvaron af denna
samhällsklass gjorde det för den norska allmogen
svårt att försvara sitt lands politiska
oberoende och i Danmark på dess adel i
början af nyare tider hade en förlamande
inverkan.
Man kan under dessa förhållanden ej
tala om någon skarpare ståndsstrid eller
något ståndshat under 1500-talet.
Frälsemannen och bonden hade ju kämpat vid
hvarandras sida för det nya rikets
grundläggande. Naturligtvis förekommo under
en laglös tid många enstaka exempel på
våld,. öfvergrepp och brutalitet. När
krigen och upproren tagit slut, gaf sig det
råa lynnet, som ej längre i dem hade
någon afledare, luft mot de underhafvande
eller mot grannarne. Mången frälseman
var nog föga bättre än en slagskämpe,
och hetsigheten, när den ej dämpades af
någon bildning, omtöcknade ofta
förståndet. Vi vilja endast påminna om herren
på Bergshammar, som rände med
svärdet på sina bönder, när desse på knä
begärde lindring i ökade utlagor, eller
lät dem om dagarne arbeta i ladan och
om nätterna »sitta i bulten», och när de
under arbetet vågade hämta ett ämbar
vatten för att släcka sin törst, skickade
efter dem, slog dem med en gaffel och
ett vedträ, så länge han orkade vända
dem, samt slutligen tog fram mässbok
och krucifix och lät dem svärja att aldrig
klaga för konung Gustaf; som ville slå
ihjäl dem, när de sökte skydda sina
bond-hundar mot hans vindthundar, o. s. v.
Det var samme herre på Bergshammar
som, anklagad för fyra dråp, hvilka han
eller tjänarne på hans befallning begått,
fick sona dem med att afstå fyra
hemman till konungen samt med förlusten
af sin riksrådsvärdighet — ■ äfven detta
en tidsbild.
Men det var knappast regeln, och
exempel förekommo äfven, huru bönderna
sökte sig såsom landbor in under
frälsefrihetens hägn undan trycket af växande
skatter, ekonomiska förordningar och
kungliga fogdar; detta röjer ju ett
ganska godt förhållande, ett öfverraskande
godt, om man jämför det med klagomålen
från 1600-talet. I sjelfva verket voro
konungens fogdar under 1500-talet föga
bättre än de adliga våldsverkarne, och om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
