Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en brytning i svenska adelns historia.
39
bittring, som redan efter fyrtio år
framkallade protester från de ofrälses sida, som
föranledde adelnS ynkliga klagan 1723,
att man genom ämbetenas tillgänglighet
för alla ville beröfva den »det endaste
medlet att förtjäna den knappa brödfödan»,
och som i sin mån bidrog att störta
frihetstidens statsskick och längre fram att främja
antagandet af Gustaf III:s Förenings- och
säkerhetsakt.
Framgången blef nämligen stor i
början. Motparten ägde ännu icke så
betydande krafter, och den o frälse
byråkratien hade bragt sig själf i vanrykte.
Borgerskapet var fortfarande för
outveckladt för att försvara sina intressen, och
det var, karakteristiskt nog för svenska
förhållanden, från prästerskapet som den
första oppositionen utgick. Adeln
inrymde dessutom så mycken användbar
duglighet och intelligens, att man under
sådana förhållanden ej kan så mycket
undra på utgången. Regeringen tog den
nämligen på orden och yrkade snart på
dess skyldighet att låta sig användas i
all offentlig tjänst.
Så föddes det nya begreppet om adelns
plikt och rätt, sotn i Axel Oxenstierna
fick sin ryktbaraste representant. »Vår
högsta rättighet är den att få bekläda
offentliga ämbeten i riket, men denna
rätt är mödosam och till den lockar oss
statens väl»; »min plikt som adelsman
tvingar mig, att jag ej kan undandraga
mig att taga tjänsten på mig», äro några
uttryck för hans uppfattning. Men
visserligen skulle adeln också erhålla
motsvarande ekonomiska förmåner. Man kan
icke neka till att uppfattningen var
storslagen. En besutten jordägareadel med
offentliga uppgifter, liksom i England,
var rikskanslerens ideal. Han glömde
endast eller ville ej inse, att när i ena
vågskålen läggas sådana fördelar, i den
andra endast moraliska förpliktelser, det
är med vår onda natur öfverensstämmande,
att de sistnämnda vikterna ofta befinnas
allt för lätta.
Regeringen gjorde allt för att påskynda
förändringen. Riksrådet, denna samling
af stora jorddrottar, blef en senat af
ämbetsmän med fast bostad i hufvudstaden.
Det hade sig emellertid icke så lätt.
Oxenstierna föreslog en gång en klassisk
utväg att förmå sina kolleger att öfverge
lifvet på landet. Ingen skulle få blifva
riksråd, och för öfrigt hvarken
kollegieassessor, landshöfding, lagman eller
öfverste, med mindre han hade hus och
bo i Stockholm eller forbunde sig att
skaffa sig sådant därstädes, men det
stannade vid förslaget. Emellertid föddes
härigenom en tvetydighet i riksrådets
ställning, som inom några årtionden blef
för detsamma ödesdiger.
Riddarhusets inrättande blef ett annat
uttryck för förändringen. Därigenom
af-skars den fria cirkulationen nedåt mellan
allmogen och adeln. Man kan ju ej undra
på att så skedde. Under ett tidehvarf,
som sökte ordna och centralisera, var
ett sådant sakernas skick som det
nyssnämda en styggelse. Men åt lågfrälset
inrymdes i alla fall en plats på
riddarhuset. Antagligen tilltrodde man sig
icke att blott af grefvar och friherrar
samt riksrådsätter bilda en
riksdagskammare. Det demokratiska kynne, som så
länge utmärkt svenska frälset, kunde man
ej komma ifrån, men man inrymde åt
dess många representanter blott en
tredjedel af inflytandet. Men härigenom fick
Sveriges öfverhus en helt annan karakter
än det engelska, och ett frö till inre
söndring var i detsamma nedlagdt, som
hastigt nog skulle mogna. Man
sammanförde på riddarhuset både den gamla
jordägareadeln och den nya
ämbets-adeln, både krigaradeln och skrifvareadeln,
och deras intressen visade sig snart
svårförenliga. Man har förmodat, att när
frälse begynte gifvas åt hvar och en, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
