Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
emil hildebrand.
gjorde vapentjänst till häst, man därmed
ville bilda en motvikt mot den tidens
stormannaklass; man har förmodat, att
en liknande tankegång föresväfvat
vederbörande, när under 1600-talet hvarje
något så när duglig ämbetsman blef adlad,
och i sådant fall lyckades planen blott
allt för väl.
För att värja sig mot allt ofrälse
intrång sökte adeln skydd i vidlyftiga
privilegier, af hvilka Gustaf Adolfs
beteckna den afgörande förändringen.
Tillkomna i hast, uppsatta utan insikt om
alla bestämmelsers verkliga innebörd,
afsedda för ett begränsadt antal ätter,
fast-höllos de med en olycksdiger envishet.
När riddarhuset inrättades, räknade det
endast omkring 125 ätter. Privilegierna
för ett så begränsadt antal betydde något
helt annat, än när ätternas antal började
tillväxa med en svindlande fart. Redan
på 1630-talet började missförhållandena
springa i ögonen, och de allvarligaste
öfverläggningar höllos inom råd och
riddarhus om deras botander Axel
Oxenstierna var den som egentligen
representerade adelns samvete. Men samvetet
öfverröstades af de egna fördelarnes
sofismer, resultatet blef så godt som intet,
och Oxenstierna själf framstod på gamla
dagar, snärjd i fördomarnes garn,
såsom en försvarare af de adliga anspråken.
Därmed hade adeln redan nu beseglat
sitt öde i Sverige.
Hvad som bragte ståndsstriden till
mognad sammanhängde utom annat äfven
med en skattefråga. Vi nämde, att när
frälset först bröt sig ut ur allmogen, en
börda af stående skatter föll på den
senares rygg. Det höll £>å att afsätta sig
ett nytt lager af stående skatter, som
naturligtvis hufvudsakligast kom på de
ofrälses, enkannerligen allmogens del.
Denna var visserligen mera på sin vakt
än fordom men i alla fall ur stånd att
ensam värja sig. Det må vara, att den
representerade en föråldrad ståndpunkt,
när den utdömde tullar och andra
indirekta skatter och yrkade på att kronans
finanser fortfarande skulle grunda sig på
jordegendom. Men när genom
afsondringen af kronans räntor allmogen
begynte blifva skattskyldig under adeln
och denna begynte uppbära bevillningar,
som kriget gjort nödvändiga, när adeln
med en verkligt polsk forblindelse höll
på sin föråldrade skattefrihet och
missbruken däraf, då bröt striden ut, en strid,
hvarunder de ofrälse likväl endast
lyckades lemlästa adeln, icke krossa
densamma. Den ägde nämligen just i
ämbets-adeln en tillgång på intelligens och
duglighet, som gjorde att den kunde förlänga
sin ståndstillvaro ända till våra dagar.
Den fråga, som man i Frankrike år 1789
löste på en enda natt, kräfde således
här för sin lösning två århundraden, men
problemet var i Sverige uppställdt med
all önskvärd klarhet, långt innan man
på allvar tog itu därmed i Frankrike,
och man släppte detsamma aldrig
utsikte. Hvilketdera sättet att vinna
lösningen , som var det bästa, därom torde man
kunna framställa och försvara olika åsikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
