555 (Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Dikter af Charles Baudelaire. Öfverförda i svensk dräkt af Axel Cedercreutz j:r - Höstsång - Kärlek till lögnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dikter af charles baudelaire.

555

Med rysning lyssnar jag till hvarje klabb, som

faller;

en stupstock timras ej med mera dämpadt skall.
Min dufna ande lik en sekelgammal tall är,
som nu för yxans slag sig lutar mot sitt fall.

När detta jämna ljud till drömmar mig förleder,
jag tycker någonstans en kista sammanslås;
för hvem? — I går ännu var sommarn här; nu

breder

sig höstens gula dok re’n öfver dal och ås.
II.

Jag älskar ömt din blick med mystiskt, blekgrönt

skimmer,

du ljufva sköna. Allt i dag mig bittert är,
och intet skänker mig den sällhet jag förnimmer,
då soln det blåa haf i gyllne glitter klär.

Men älska mig likväl, du ljufva! blif en moder
för mig, en otacksam, som varmt därom dig ber.
Min älskling, pris ske dig, om du mot mig så

god är

och mild, som höstens glans och solen, som går ner.

Din möda blir ej lång. Mig grafven snart skall

sluta

i sig. Ack, låt mig nu med pannan i ditt knä,
begråtande en hvit och brännhet sommar, njuta

senhöstens gula sol, som sig så ljuf kan te.

Kärlek till lögnen.

När liknöjd fram du går, du kära sysslolösa,
vid instrumentens sång, som upp mot taket slår,
stolt, reslig, men likväl graciösast bland graciösa,
och när jag i din blick blott ledsnad läsa får,

när jag betraktar dig vid gasens sken, som gifver
färg åt din pannas hvalf, där aldrig skrynkla gick;
när salens värme blod mot dina kinder drifver,
och när jag ser din blick — en taflas lugna blick,

Då säger jag mig själf: hvad du är sällsamt fager!
Det känns, som om ett torn af minnen för mig

stått;

du Iena persika! — I värme och i dager
ditt hjärta och din kropp sin fulla mognad nått.

Är du en höstens frukt med syrligt friska safter ?
Är du en urna full af stoft och gråt och sorg,
en välluktsfylld oas, där vandrarn hämtar krafter,
ett örngått fint och mjukt, en praktfull
blomsterkorg ?

Jag vet att i en blick kan bo oändligt mycken
melankoli, om ock ej annat dväljes där.
Med rosor prydda graf! Juvelskrin utan smycken!
Du mera djup, mer tom än själfva himlen är.

Men kan ej redan du, just san du synes vara,
till glädje stämma den, som värkligheten skyr?
Du liknöjd är och dum, — lät pöbeln hånle bara.
Hell dig, du granna mask, din skönhet gör mig yr!

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ordochbild/1895/0607.html

		Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 / 555 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|