Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Thomas Carlyle. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 64 frigga carlberg.
frigörelse är uppnådd, när vi hafva
upptäckt, att den idealvärld vi längta efter är
just här, i den stackars förkättrade och
föraktade verkligheten; här och på intet
annat ställe har du ditt ideal. Det är inom
dig, du har endast att gifva det form, och
det blir ditt eget fel, om denna form icke
är ärofull och skön. Du som förtviflar i
verklighetens fängelse och anropar gudarna
om ett kungarike att härska öfver och
arbeta i, vet, att detta har du redan, blott
du kunde se.»
»Men det är med människosjälen som
med naturen: skapelsens början är ljus.
När våra ögon äro öppnade, se vi, i stället
för ett mörkt ofattligt kaos, en
blomstrande, fruktbar, af himlar omgifven värld.»
»Everlasting Yea» slutar med detta ord,
som Carlyle aldrig tröttnar att upprepa:
»Arbeta! — Hvad helst din hand finner
att göra, gör det med alla dina krafter.
Arbeta medan dagen är, ty natten
kommer, då ingen kan arbeta.»
Den förändring hos Carlyle, som han
kallar »sin nya födelses elddop», medförde
dock icke lugn och harmoni i hans sinne.
Striden fördes endast på annan mark, i
stället för inre fiender var det yttre
sådana han hade att bekämpa. »Sham» och
»Cant» — hyckleri och fraser — kallar
han dem, och på hvarje rad i hans
skrifter se vi spår af hans outtröttliga kamp
mot dessa stormakter inom det moderna
samhället.
Från Carlyles tidigaste ungdom hade
det litterära arbetet hägrat för hans
blickar som lifsmål. »Näst Newgatekalendern
äro författarebanans annaler de sorgligaste
i Englands historia», utbrister han en gång.
Till grund för detta yttrande låg äfven
personlig erfarenhet. Carlyle var en
alltför själfständig natur för att rätta sig efter
dagens moderna smakriktning. Han skref
på sitt sätt, och följden blef att han
nödgades söka andra utvägar för sitt
uppehälle. Utom matematiska studier ägnade
han sig åt juridiska, hvilka likaledes
måste uppgifvas, enär han saknade medel för
längre vistelse vid universitetet. Sedan
Carlyle afsagt sig lärareverksamheten i
Annan, emottog han en skolföreståndareplats
i Kirkcaldy, hvarest han stannade i sex
år. Vid denna tid är det hans egentliga
litterära verksamhet börjar. Tysk
litteratur var så godt sotn okänd i England och
därtill mycket opopulär. Det blef Carlyles
uppgift att rikta sin samtid med sådana
skatter som goda öfversättningar af Goethes
och Schillers med fleres verk. Carlyles.
första otiginalarbete — frånsedt en
matematisk broschyr — var hans år 1822
utkomna bok Life of Schiller. Därpå följde
en hel mängd essays öfver tyska och franska
författare, såsom Goethe, J. P. Richter, Tieck,
Hoffmann, Heyne, Novalis, Montaigne,
Montesquieu, Voltaire och Diderot m. fl. Bland
Carlyles kritiska biografier öfver egna
landsmän intaga de öfver Nelson, Walter Scott
och Burns ovedersägligen hedersplatsen.
Life of Burns är måhända den
märkligaste. Man har svårt att tänka sig en
intuition, som icke är grundad på
själsfränd-skap, och dock har kanske ingen så
sympatiskt, så fint förstående tecknat Burns’
egendomliga kynne som skald och
människa som just Carlyle med sin, som man
tycker, så himtnelsvidt olika naturel. En
gemensam, bestämmande basis för bådas
skaplynne finnes dock, nämligen frånvaron
af hvad Carlyle kallar »cant». »Burns’
förnämsta egenskap», skrifver Carlyle, »var
hans uppriktighet. Den sång han sjunger
har han själf känt, genomlefvat. Hans hela
lif är en stor, tragisk sanning.»
De af Carlyles böcker, som vunnit mest
erkännande, äro otvifvelaktigt Letters and
speeches of Oliver Cromwell, Sartor
Re-sartus och French revolution, a his tory.
Carlyle tillfaller förtjänsten att vara den
förste återupprättaren af Cromwells af
partihat och okunnighet svärtade minne.
»Profeten som icke kunde tala» framställes för
läsaren i en helgjuten bild såsom den
stränge men omutligt redbare mannen, som
endast har ett mål för ögonen:
fullgörandet af det verk, hvartill han känner att
Gud själf har utsett honom. Senare
hafva Macaulay, Forster, Guizot m. fl. gifvit
Cromwell den plats i historien honom med
rätta tillkommer.
Sartor Resartus skrefs under
ensamheten på Craigenputtock, en liten farm,
som tillhörde författarens hustru. Carlyle
hade den synnerligast för en producerande
konstnär oskattbara lyckan att råka i goda
kvinnohänder. Vid sidan af modern och
ungdomsvänninnan intager hustrun, en i
alla afseenden rikt utrustad kvinna vid
namn Jane Welsh, en framstående plats.
— »Hon fick öknen att blomstra omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
