Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - Musik. Operan. Konserter. Af E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
23
Råttgummans uppträdande verkade ej
lyckligt, fröken Magnusson gaf rollen sentimentalt
predikande, men medgifvas bör, att det nog
ej är lätt att fastslå, huru den rollen skall
gifvas. Ej heller har jag klart för mig, hur
jag skulle önska Allmers roll gifven,
emellertid föreföll mig herr Svennberg något för
obestämd, för »blöd», för litet »karl hela dagen».
Han fick däremot vackert fram den varma,
lugna stämningen öfver sista akten, som gör
styckets slut så ovanligt försonande och
vackert för att vara af Ibsen. Herr Ranft
passar nog ej strängt taget för Borgheim, men
rollen är ju hvarken dunkel eller svår, och
herr Ranft hade rätt uppfattat men betonade
något för starkt, det friska, glada draget hos
honom, som tycker det är så vidunderligt
härligt att vara vägbyggare. Uppsättningen
var mycket vårdad och dekorationerna
tilltalande. E. G.
MUSIK.
Operan.
Fru Gulbransons gästspel blef tyvärr blott af
helt kort varaktighet. Förutom i Elisabets roll i
Tannhäuser lät den värderade artisten endast höra
sig såsom Ammeris i Verdis Aida. Som
bekant har vår seen i fru Linden städse haft
en ypperlig framställarinna af den stolta
egyptiska kungadottern, och måhända var det detta,
som åtminstone bidrog till att denna fru
Gulbransons prestation, ehuru i och för sig af
stort värde, ej gjorde det mäktigt gripande
intryck som hennes Elisabet, — ett parti som
man i Stockholm just ej varit förvand att se
eller höra så särdeles idealiskt återgifvet. I
öfrigt torde nog fru Gulbransons temperament
mera ligga för och hennes musikaliska
utveckling leda henne i riktning mot de wagnerska
kvinnogestalterna, hvaraf så småningom torde
blifva en oundviklig följd, att sångerskan blir
allt mera främmande för hvad man menar med
opera i egentlig mening. Något häraf
förmärktes nog redan nu vid jämförelse emellan
fru Gulbransons sätt att återgifva de båda
partierna.
Ej mindre än tvenne debutanter äro att
anteckna från den närmast gångna tiden: fröken
Sparrman såsom Margaretha i Faust,
densamma såsom Zerlina, samt fröken Kragballe
som Eurydice. Den sistnämda gjorde lycka
lika mycket genom sin behagliga friska och
välskolade röst, som genom sin ståtliga och
för rollen särdeles lämpliga apparition.
Något som verkade gladt öfverraskande vid
fröken Kragballes debut var att höra henne
fullkomligt ledigt och i allmänhet korrekt
röra sig på svenska språket — ett exempel,
som borde tagas ad notam af en viss annan
vid operan anstäld ung dam af utländsk
extraktion, som emellertid tills dato visligen
aktat sig att öfveranstränga sig i detta
afseende —■ såväl som i åskilliga andra.
Fröken Sparrman höll icke såsom
Margaretha hvad hon lofvade som Julia. Hvarför
också lasta på dessa små späda skuldror en
börda som denna? Margarethas parti är det i
än högre grad än Julias olämpligt att
anförtro åt en debutant. Det ställer i sanning
ganska höga fordringar till och med på en vokalt
och dramatiskt mogen konstnär; att en oerfaren
ungdom, utan seen vana, utan förmåga att
koncipiera, än mindre genomföra en enhetlig
uppfattning af rollens dramatiska innebörd, och
därtill besvärad af en tydligen i hög grad
generande rampfeber, skulle kunna bära upp
Margarethas parti, vore nära nog orimligt att
begära. Bättre lyckades då fröken Sparrman
som Zerlina i Don Juan — men härmed är
jag ju inne på säsongens stora evenemang:
d’Ändrades gästspel.
Man gick här och väntade och väntade;
den bebådade första Don Juan-föreställningen
uppsköts gång på gång »på grund af
trafikhinder», och till sist trodde man, att allt
samman förfrusit i isen: d’Ändrade, och med
honom Don Juan, Vilhelm Tell, Barberaren,
Rigoletto–-. Men så en vacker
vintermorgon förkunnade tidningarne, att den
frejdade sångaren ändtligen anländt, och dagen
därpå, den 6 mars, gick första föreställingen
af stapeln.
Det blef en verklig festrepresentation. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
