Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Konst. Konstutställningar i Stockholm. I. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
KONST.
Konstutställningar i Stockholm.
Konstnärsförbundets nionde utställning. Svenska
konstnärernas förenings fjärde utställning.
I.
Inom de båda årtalen 1885 —1895, som
läsas öfver ingången till Konstnärsförbundets
utställning, rymmes en hel period af svensk
konstverksamhet och en af de
betydelsefullaste. När man tänker på förhållandena för tio
år sedan och nu, äro förändringarna i de
konstnärliga åskådningssätten och metoderna
lika påfallande, som de framgångar, våra
konstnärer här hemma och utomlands — i
synnerhet utomlands — hafva rönt, äro glädjande.
Historien om dessa tio års strider och segrar
är till stor del Konstnärsförbundets. Medan
detta på ett område för sin reformlust, på
hvilket det i början riktade sina blickar,
nämligen konstakademien, naturligt nog ej kunnat
uträtta något, sedan dess medlemmar afsagt
sig all möjlighet till delaktighet i akademiens
förhandlingar, har det däremot genom sin
utställningsverksamhet i hög grad bidragit till
konstsinnets odlande och lyftande i vårt land.
Det var Konstnärsförbundet, som uppställde
krafvet på årliga utställningars anordnande,
och utan dess agitation hade svårligen Svenska
konstnärernas förening kommit till stånd. Att
det icke gent emot detta barn af sin anda
uppfyllde faderskapets förbindelser är kändt
fast ej från dess egen sida tillräckligt
motiveradt. Konstnärsförbundet har nämligen
fortsatt med sina egna utställningar, utan att
låtsas om den nya föreningens tillvaro, och vi
hafva sålunda de båda senaste åren haft två
årliga utställningar i stället för en, hvilket
hade varit det, från vår synpunkt sedt, mest
önskvärda. Olägenheten af den fortfarande
splittringen är emellertid betydligt reducerad
därigenom att utställningarne äga rum
samtidigt. Tagna tillsamman gifva de en
tilltalande ehuru ej alldeles uttömmande bild af
konstverksamheten i vårt land.
Af den konst, som fanns hos oss fore
den nämnda tioårsperioden, ser man ej mycket
på dessa utställningar. Till Svenska
konstnärernas förenings utställning har den gamle
flitige G. Saloman bidragit med ett porträtt i
knäbild af Knut Almlöf, Olof Hermelin med
ett par landskap och August Malmström med
en af sina omtyckta bilder ur barnens lif samt
några ungdomligt friska akvarellstudier. Läg-
ger man härtill ett par grupper i liten skala
af Alfred Nyström och några porträttreliefer af
Adolf Lindberg, så är detta nästan allt hvad
den aldre generationen har att framvisa. Den
har lämnat fältet öppet för
opponentgenerationen, dess samtida och de unga, som växt
upp under intryck af den nya konsten.
Men under dessa tio år har denna nya
konst icke blott hunnit uträtta åtskilligt, den
har också genomgått stadier af utveckling och
förvandling. De dekorativa uppgifterna hafva
kommit inom synhåll och under behandling,
och ur den ljus- och färgglädje, som hela tiden
varit rådande, hafva framgått en allt rikare
skala af personliga uttryckssätt och en allt
större benägenhet att tolka motivets inre
karakter samt att i färger och komposition
uppnå en lyrisk flykt. Det har gått upp för
konstnärerna, att konsten har andra och högre
mål än den blotta naturkopieringen, att man
är berättigad att i konstverket inlägga ett
rent mänskligt, subjektivt innehåll, och att man
har rätt till alla de afvikelser från eller
öfver-drifter i ett föreliggande naturmotiv, hvilka
gagna detta syfte. Dessa sträfvanden hafva
satt sin prägel på både förra årets och detta
årets utställningar, men under det att flera
af fjorårets utställare tagit ett långt språng
ut ifrån den verklighetsskildring, hos hvilken
de gått i skola, hafva de i år i allmänhet
sökt närmare anknyta sin nya verksamhet till
sina föregåenden. Man finner ej på detta års
utställningar konst af så säregen och
utmanande art som prins Eugens och fru Hanna
Paulis, Richard Berghs, Nordströms och
Kreugers målningar å fjorårets utställningar. Efter
dessa gälla signaler har man åter kommit in
på det sökande efter smekande och mjuka
stämningar, som är utmärkande för det allra
mesta af hvad som diktas och målas i vårt
land, och som stämmer så väl öfverens med det
veka och drömmande fantasilifvct hos värt folk.
P"n sådan smekande och mjuk stämning
är det som Oscar Björck förlänat åt sitt
porträtt af en ung konstnär, som, sittande
framför sitt staffli, vid skenet af en (ej synlig)
lampa med ett stycke kol gör ett utkast på
duken. Genom motsättningen mellan rummets
djupa skymning, i hvilket ett stycke mörkblå
vinterhimmel diskret lyser in genom rutan,
och det varma eldskenet å figuren har
konstnären åstadkommit en tilldragande intimitet i
stämningen och förmått att redan vid första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
