Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 58
dagboken.
tvifvel ganska rolig, men han var det på sitt
sätt, ej på magisterns, och här kunde dock
hafva varit tillfälle till en ny bekantskap för
publiken. De gustavianska dragen hos
figuren, som skådespelaren kunnat hämta från
personnager hos Bellman och fru Lenngren,
saknades nu. Hade rollfördelningen till detta
stycke legat i min hand, hade som sagdt herr
Hillberg spelat grefven, och då hade herr
Personne varit ledig för magister Wallius och
hans nasalljud, en uppgift som till äfventyrs
skulle hafva intresserat konstnären i högre
grad än den, som nu anförtrotts honom. Herr
Skånberg hade ingalunda den rätta
hållningen, som baronen, han var alltför mycket
sötsliskig karamell-prins. Öfriga roller gåfvos
med vederbörlig kläm och säkerhet af
fröknarna Svanström och Behrens samt herr
Hedlund.
Södra teatern har i vinter ingen tur med
sina svenska original. Nu har Rose Lacombe
gått samma sorgliga väg som förut Hin i
hvardagslag, ehuru hon i många afseenden
förtjänat ett bättre öde. Stycket är skickligt
hopkommet och kunde försvara sin plats på
hvilken större sekundteater som helst, det var
med mycken omsorg inöfvadt, och de på detta
område alldeles ovana krafterna redde sig
öfver all förväntan bra. Herr E. Wagner
förtjänar särskildt erkännande, äfven fröken
Torss-low och herr Ekelund löste lyckligt sina
uppgifter, herr Ekelunds elegans var ej fullt
naturlig, men den naturliga markis-elegansen
är sällsynt vara på scenen, och där den
saknas får man nöja sig med den forcerade,
spelade. Han sade emellertid sina repliker
uddigt och enkelt. Fru Christiernsson passar
ej för titelrollen, gifver ej illusion åt figuren
och väcker ej den sympati för den unga
flickans kärlek, som är ett villkor för hela
styckets framgång.
Utom teatrarnes ordinarie spellistor har
vårsäsongen medfört en stor del på privat
väg arrangerade föreställningar, matinéer och
soaréer, afseende att öka knappa eller redan
förut ganska dryga inkomster, att bereda
medel till studieresor o. d. I konstnärligt
afseende äro dessa föreställningar ej mycket
värda, inöfningen är ofta bristfällig, i utstyrsel
vädjas i ännu högre grad än vanligt till
åskå-darnes fantasi. I ekonomiskt afseende är det
en farlig konkurrens till teatrarne, ty
personliga förbindelser och intressen fylla nästan
alltid salongen vid dessa tillfällen. Dessa till-
ställningars största förtjänst (utom när det
någon gång gäller att bringa hjälp, där hjälp
väl behöfves) är att dramatiska teatern ej
plägar vara sen att, sedan ett förut refuseradt
eller icke upptaget stycke på privat initiativ
inöfvats, införlifva det med spellistan. Så
har det varit med »Helgon eller vansinnig»,
»Syrsan», »Ett resande teatersällskap», »De
oskiljaktige» och nu senast med »Förrådd»,
ett starkt enakts-skådespel af Marco Praga,
som spelades riktigt bra af fru
Seelig-Lund-berg och hr Skånberg, i synnerhet var det
länge sedan den senare gjorde något så enkelt,
duktigt och manérfritt. Fru Seelig-Lundberg
gaf på en soaré på operan Holger Drachmans
»Strandbybor», men det stycket är ömtåligare
än många andra och blef nu utan musik, med
bristfällig scenisk utstyrsel och alltför hastig
inöfnirig något helt annat än när det förut
under insiktsfull regie sattes upp å vår seen.
Fru Lundberg spelade Gertrud enkelt och varmt,
fröken Åhlander gjorde Tok-Kari skickligt och
hr Hamrin var som förr en dråplig Ole Rass.
Efter påsk har k. operan, hvars egen
repertoar är förvånande kringskuren och stampande,
åtminstone i förhållande till engagerade
sujetters numerär, gifvit »Per Gynt» och
»Hannele» i förening med Aug. Lindberg och
hans sällskap, men teatertilldragelser efter påsk
få anstå till nästa häftes »Dagbok».
Elevskolans uppvisning på skärtorsdagen
bjöd på ett mycket rikhaltigt program, hvaraf
framgick, att de unga konstnärsadepterna
åtminstone ej i skolan hållas så fjärran från
det högre skådespelet, som detta för
närvarande är bannlyst från de scener, där de
hoppas få sin verksamhet. »Egmont»,
»Or-leanska jungfrun» och Wallensteins-trilogien
samt Samsons »De tre Crispinerna», som
nästan är ett förstudium till att spela Moliére.
Nu som förr märktes som en god sida hos
den meddelade instruktionen en viss frihet för
de olika temperamenten, och där temperament
fanns som hos fröknarne Adamsén, Torsslow
och Söderström samt herrar Crispin och
Nyblom (n. b. den sistnämde endast i det sista
stycket) blef resultatet lofvande nog. Herr Klintberg
visade sig som den mest rutinerade, den minst
elev-artade, men hade mindre af det
ungdomliga, dådlystna temperamentet, som där det
finnes, om ock obehärskadt och förenadt med
bristfälliga medel som t. ex. hos fröken
Söderström, vinner den sympati som ungdomen
gärna framkallar. E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
