Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 68
dagboken.
ordentligt aktningsvärdt arbete. Ty denna
instudering har varit samvetsgrann och
detaljerad, resultatet har blifvit några hvad
biroller och samspel beträffar mycket lyckade
föreställningar. Jag påminner om fru Prechts
.ise, herr Stavenows Dovrekungen, Polonius
och Pleschke herr Hultmans Knappstöpare
och Hanke samt herr Öbergs Knut
Algotsson och Laertes. Dessa artister kunna
ej taga det illa upp, att en del af deras
framgångar tillskrifves herr Lindberg, de äro för
unga vid teatern och hafva tillförene ej lofvat
hvad de här hållit, deras förtjänst minskas ej
därigenom att det erkännes, att herr
Lindberg spårar begåfningen där den finnes och
genom en fin, för vederbörande ofta omärklig
instruktion leder den på rätta vägar. Bland
de mera mogna konstnärer, som under detta
gästspel samverkat med herr Lindberg, märkas
i främsta ledet hans hustru samt de båda
gästerna fru Lotten Dorsch och fru Gabrielle
Tavaststjerna. Fru Lindberg var en mycket
fager Sigrid och gaf rollen den rätta
romantiska prägeln utan att på något sätt blifva
onaturlig. Hennes Svanhild i »Kärlekens
komedi» hade jag ej tillfälle att se, och
hennes Ofelia är en sedan gammalt välkänd
prestation; må hända har fru Lindberg numera
en väl ståtlig gestalt för den skära sensitiva,
som Ofelia bör vara, ty den i en daglig
tidning framhållna nya uppfattningen, att Ofelia
intet annat är än en slug, beräknande kokett
lär icke komma att vinna terräng. Fru Dorsch
är en artist af rang, det hafva vi många
gånger haft tillfälle att konstatera, det visade
sig nu ånyo isynnerhet i »Hamlet», där hon
som drottning Gertrud gaf den ytterst svåra
scenen med Hamlet med så jämn och säker
stegring, att denna seen, då den äfven af herr
Lindberg spelades synnerligt fint och vackert,
nu verkade ovanligt gripande.
»Last, not least» är att nämna Gerhart
Hauptmanns Hannele med fru Tavaststjerna
i titelrollen. »Hannele» är ett förtjusande
stycke, modernt så till vida, som det är skrifvet
af en ung man i vår tid och icke är byggdt
efter något gammalt recept, men det är helt
och hållet tendensfritt, fylldt af den poesi,
som aldrig uppfunnits och aldrig utdör och
af de barnsliga tankar och föreställningar om
lifvet och döden, som en gång sysselsatt oss
alla. Styckets framgång är beroende på tvenne
faktorer: den sceniska uppsättningen i
dekorationer, belysning, »miljö» och arrangemang
och titelrollens återgifvande. Vid ett tillfälligt
gästspel på två olika scener af ett s. k.
landsortssällskap förfalla alla berättigade anspråk
på full illusion i det förra afseendet. En fast
teaters iscensättare har här ett sällsynt
tacksamt tillfälle att med den moderna
teaterteknikens alla stora medel åstadkomma den mest
gripande effekt. Nu var af allt hvad till
detta område hör det mönstergilla utförandet
af birollerna det mest lyckade. Fru
Tavaststjerna gaf förträffligt illusion åt titelrollen;
det barnsliga, öfvergifna, skrämda,
feberfanti-serande hos den stackars Hannele kom enkelt
och öfvertygande fram, rollen sades vackert,
och man spårade hela tiden en vaken
intelligens, som fattat och sökte återgifva den
afsedda stämningen. Måhända skulle figuren
vunnit på om denna stämning kommit
omedelbarare, om man ej märkt denna riktiga
uppfattnings sträfvan, utan blott dess resultat,
men denna omedelbarhet är en särskild gåfva,
som ej förvärfvas, och det är mycket, mycket
bättre att märka denna intelligenta sträfvan
än att sakna den. Herr Lindroth, som för
resten sade sina saker vackert och varmt,
begår enligt mitt förmenande ett stort och
oförklarligt misstag, då han maskerar om sig
till den främmandes uppträdande. Hvarför
skall det då vara samma person som spelar
denna roll och skollärarens? Frälsaren tager
för det döende barnets fantasi herr Gottwalds
anletsdrag och gestalt, det är Hanneles
barnsliga föreställning om Frälsaren i denna gestalt
som herr Lindroth skall framställa, ingalunda
någon Kristustyp à la Thorvaldsen.
Tänk om k. dramatiska teaterns direktion
hade förstått sig på teaterpjeser och ägt en
skicklig regissör, som kunnat sätta Hannele
vackert i seen! Det hade måhända blifvit
en konstnärlig succes att lägga till den
ekonomiska, som teatern haft, och den
industrihistoriska, som de kungliga lustslottens möbler
framkallat. Ty en själfskrifven Hannele, som
bättre än de flesta skådespelerskor skulle
passa för rollen, och för hvilken denna roll
skulle passa bättre än de flesta andra, finnes
ju vid k. dramatiska teatern. För att ej
gifva rum för missförstånd bör jag tillägga,
att det är fru Sandell jag menar.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
