Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Konst. Konstutställningar i Paris. I - Hedersmedaljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
sera en ny riktning, var denna gång ej svårt
att finna: den nya strömningens mästare var
den gamle Puvis de Chavannes, som hade haft
modet att under realismens och naturalismens
æra måla i monumental stil, inspirerad af Giotto
och andra af den italienska förrenässansens
mästare. Hans väggmålning för biblioteket
i Boston, »Les muses inspiratrices», utställd
å Champ de Mars, visar honom ännu i
besittning af hans fulla kraft. Ingen har efter
de store florentinarnes dagar målat sådana
gestalter, burna af en djup och stilla
hänförelse, fjärran från allt världslifvets buller,
som dessa sångmör i hvita kläder, bärande
lyror och lager, hvilkas naturliga element är
luften, icke jorden, och hvilkas naturliga
omgifning är det stilla blå hafvets oändlighet
och de evigt gröna lagerträden. Denna
målning står värdigt vid sidan om hans
beundransvärda fresker i Panthéon och
Sorbonne.
Man kan svårligen undgå att tänka på
Puvis de Chavannes, då man ser en annan
målning med sväfvande sånggudinnor,
»Inspirationen» af Henri Martin, så mycket erinrar
den genom sin förandligade och mirakulösa
stämning om den gamle mästaren. Martin
har en mycket avancerad teknik — han
punkterar hela duken med färgfläckar, som
på afstånd smälta tillsammans och öfvergå i
hvarandra. Denna teknik lär lämpa sig
väl för hans monumentala målningar, bland
hvilka en fris, dekorativ målning för Hötel
de ville i Paris, vunnit mycket erkännande. Man
ser i skogsbrynet en mängd män i våra
dagars dräkter, hvilkas ställningar och uttryck
tala om »andens eviga förnyelsedrift,
tänkandets hemliga förtviflan och den tyngd, som
öfverväldigar en panna uppfylld af tankar»,
och till dessa män närma sig ingifvelsens
bud-bärerskor.
Dekoreringen af Hötel de ville lider för
öfrigt af samma fel som den i - Panthéon,
nämligen brist på hållning och helhet.
Arbetena äro gjorda utan afseende på hvarandra,
hvart och ett talar sitt eget språk, och de
äro dessutom mycket ojämna till värdet, då
hufvudsaken där, såsom understundom
annorstädes, synes hafva varit att byggnaden skulle
blifva komplett färdig på den kortaste
möjliga tiden. Hvarken Roll eller Lhermitte, båda
konstnärer af obestridligt framstående slag,
hafva några djupare förutsättningar för
dekorativt måleri. 1 den förres stora duk, den
första i en tillämnad serie öfver »Les joies
de la vie», ser man en grupp af tre
musikanter i nutidsdräkter, spelande en trio för
violoncell och fioler, i ett rikt landskap, där
grupper af nakna kvinnor och barn afsticka
emot markens blommor och grönska. Den
store pleinairisten har här åstadkommit ett
arbete, hvars flamländska yppighet och prakt
äro lika erkännansvärda, som dess dekorativa
helhet och enkelhet ur såväl tankens som
formens synpunkt måste vara tvifvel
underkastade. Lhermitte har målat »Les Halles»
i Paris, den stora torgplatsen, sådan den ter
sig alla dagar, ett pittoreskt och innehållsrikt
motiv, genomfördt med all den realism, hvaraf
konstnären är mäktig, i en målning af den
mest öfvertygande sanning och af det
förträffligaste genomförande i alla detaljer men utan
något som helst af det bevingade och
pompösa, som man önskar se i en målning med
dekorativ uppgift. Däremot ser det ut som
om den unge Friant, lärjunge till både Roll
och Lhermitte, bättre än någon af dessa
lyckats förena en osökt natursanning med en
monumental hållning. Hans båda målningar
för Hotel de ville i Nancy, »Lyckliga dagar»,
föreställande ungdomens och den mogna
ålderns nöjen, äro konstnärens betydligaste
arbeten efter »Allhelgonadagen», med hvilken
han 1889 eröfrade Le prix de salon.
En ståtlig monumentalmålning, något af
krönika och något af hjältedikt, är
»Fästningsmuren» af Jean Paul Laurens, en episod från
belägringen af Toulouse (1218). Man ser
huru hela befolkningen hjälper till vid
arbetet på att förstärka befästningarne mot
fiendens väntade angrepp, medan stadens
skyddshelgon ur skyarne ilar de betryckta till hjälp.
Hedersmedaljerna å salongen vid Champs
elysées hafva i år tillfallit målaren Hébert,
skulptören Bartholdi och träsnidaren Baude.
Hébert föddes i Grenoble 1817, kom till
Paris 1835 för att studera juridik och
inträdde på samma gång som elev i David
d’Angers atelier. Snart ägnade han sig dock
uteslutande åt konsten och vann redan 1839
»le grand prix de Rome». De målningar,
som han utförde efter sin återkomst från
Italien, beredde honom ett allmänt erkännande.
Den ryktbaraste af dem är »la Malaria» (1850)
i Luxembourg, där två andra målningar af
honom finnas. Han blef 1866 Robert
Fleu-rys efterträdare såsom direktör för franska
konstakademien i Rom. På
världsexpositionerna har han varit föremål för de högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
