Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Musik. Operan. Konserter. Af E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
från visst håll och beredvillig godtrogenhet
från annat placerat hans robusta gestalt. Han
hade då redan hunnit sjunga och spela bort
hela den de högtrafvande lofordens granna
utstyrsel, hvari han sirats, han hade så där
tämligen hufvudstupa ramlat ned från höjden,
och stod nu nere på jämna marken, en enkel,
litet spetsborgerlig, litet prosaisk och ganska
medelmåttig sångare af det bekanta slag,
hvaraf det går minst tolf stycken på dussinet.
Götzes stämma torde nog en gång hafva
varit ganska hörvärd; numera är den helt
visst sedan ej alltför kort tid tillbaka på
retur, och sådan den nu är, äger den inga
mera tilldragande egenskaper. Rösten är en
tenor eller kanske snarare en tenorbaryton
af den tjocka, fylliga art, som man i
allmänhet påträffar i Tyskland, och hvars färg
liknar pionens lika mycket som den nordiska
tenorklangen minner om skär rosafärg.
Tonen var merendels grumlig, vibrerande och
föga välljudande; föredraget i allmänhet ej
musikaliskt känsligt men ofta svulstigt. Götze
intonerade ej sällan synnerligen orent.
Spelet var ytterst undermåligt, gesterna
stereotypa och mimiken gjorde ofta ett
oemotståndligt komiskt intryck, särskildt vid tillfällen
då sångaren skulle finna uttryck för en
svärmisk eller erotisk stämning. Af de fyra
föreställningar, som gåfvos med Götze som gäst,
upptogo två »Lohengrin», de öfriga »Faust»
och, såsom nämnts, »Profeten». Publiken
visade sitt intresse genom lifliga applåder,
men föreställningarne voro fåtaligt besökta,
och vid den sista nedsattes biljettpriserna till
de vanliga.
Ytterligare ett gästspel, som visserligen
låtit tala om sig betydligt mindre men i
konstnärligt afseende var fullt så
beaktansvärdt som Götzes, har jag att annotera, i
det jag erinrar om fru Beatrice Véhon-Halvorsens
uppträdande som Violetta i »La traviata». Den
norsk-fransk-amerikanska sångerskan, hvars
gästspel för trenne år sedan ännu torde lefva
i färskt minne hos vår publik, har sedan
den tiden i mer än ett afseende rönt
menlig inverkan af tidens tand, men vann äfven
nu genom sin mjuka och behagliga röst, sin
högt uppdrifna tekniska färdighet och sitt
intelligenta om ock något kalla spel
berättigadt erkännande af såväl publik som kritik.
Den egentliga nyheten för denna del af
säsongen har varit Humperdincks »Hans och
Greta» samt Massenets »Navarresiskan»,
hvilken senare vid premieren den 18 maj å
programmet upptagits såsom förpjes till den
förra. Humperdincks sagospel, som i sitt
hemland rönt en sedan Cavalleria rusticanas
dagar ospord framgång, emottogs äfven här
med det lifligaste bifall och kommer nog att
hålla sig å repertoaren någon tid framåt.
Verket är också något i sitt slag enastående,
fullt af den älskligaste poesi,
genomström-madt af en riklig åder äkta musikalisk känsla
och oförfalskad fantasi och detta allt inrymdt
inom den enkla, men vackra ram, som
erbjudes genom den gamla sagan om Hans och
Greta, kvastbindarens små barn, som gingo
vilse i skogen och fångades af trollpackan,
hvilkens arga planer de dock lyckades göra om
intet. Humperdinck har lyckats att från det
ögonblick ridån går upp och ända till dess
den faller efter sista akten troget bevara den
äkta, gammaldags sagostämning, som förlänar
verket dess säregna karakter, och gör, att man
hela tiden med oförminskadt intresse följer
den enkla handlingens utveckling. Musiken
är spirituel, ofta lekande och uppsluppen,
dessemellan vek och något tungsint, slutligen
äfven understundom pompöst storslagen.
Orkesterbehandlingen och äfven här och där
det vokala arbetet röjer frändskap med
Wagner, utan att dock kompositören härvid kan
sägas hafva för mycket gått i hans fotspår.
Operan fick ett i stort sedt godt
utförande. Hufvudpartierna hade anförtrotts åt
fröknarne Lindegrén och Sparrman, af hvilka
den förra var en lika skälmsk och
tjufpojk-aktig Hans sotn den senare en näpen Greta.
De unga artisterna kände sig tydligen i sina
resp. partier riktigt i sitt esse och spelade
hela tiden med ett lif och en schwung, som
man blott sällan får bevittna på vår k.
sångscen. Äfven i vokalt afseende voro
prestationerna ganska förtjänstfulla och förtjäna så
mycket mera erkännande, som sångpartierna
flerestädes äro särdeles svårsjungna. Som
kvastbindaren väckte herr Lundquist allmänt
jubel mera genom sitt drastiska spel än genom
sin sång. Öfriga smärre partier innehades af
fru Strandberg, samt fröknarne Karlsohn och
Frödin.
I operan »Mignon» har fröken
Krag-balle debuterat såsom Philine och därvid
ytterligare stadgat sitt renommé som god
koloratursångerska och afsevärd dramatisk
kapacitet. Äfven detta parti sjöngs på
oklanderlig svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
