Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli—Aug. - »Trilby». Af E. G. - Konst. Jean Dampts grupp »Riddar Raymondin och féen Melusina» - Eugène Delacroix’ dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
hans stil har mycket af samma slags nobless,
låter på liknande sätt förf:s känsliga sympati
för de personer han skildrar, särskildt för de
unge, de varmt, rikt och omedelbart kännande,
lysa igenom. Och det är denna känsliga
skildring af ungdomslifvet som är bokens mest
vinnande sida och gör dess första hälft vida
öfverlägsen den senare, där ett vidunderligt
fall af mesmerism lägger beslag på vårt
intresse. Men under atelier-dagarne i Paris
får läsaren ett så lifligt intresse för de »tre
musketörerna af penseln», lär han sig så
hålla af dem, att detta intresse räcker intill
bokens sista sida, och man försöker öfvertala
sig själf att anse historien om Svengali och
Trilby som ett faktum och att icke vidare
fundera på den saken, blott man får veta
huru det går vännerna »Little Billee», »Taffy»
och »The Laird» och alla deras vänner från
de glada studiedagarne i Paris. E. G.
KONST.
Jean Dampts grupp »Riddar
Raymon-din och féen Melusina», som finnes afbildad
i detta häfte af »Ord och bild», utställdes för
första gången på salongen å Marsfältet år
i 894. Gruppens hela höjd är 2 3 centimeter.
Riddarens rustning är utförd i stål, féens
gestalt i elfenben och hennes klädning öfversållad
med guldstjärnor. För att gifva dessa
stjärnor en mera diskret glans är en diamant
infogad i hvar och en af dem.
Idéen till gruppen är hämtad från den
bekanta folksagan, efter ett manuskript af
Je-han d’Arras från år 1387, tryckt för första
gången i Genève 1478.
Riddar Raymondin har just funnit Melusina
vid törstens brunn. Strålande af skönhet och
behag, förekommer hon honom såsom en
ängel från himmelen, han anar ännu icke
den sorg och det lidande, som hon i
kommande dagar skall bereda honom. Den naive
riddaren, den enkla kraftmänniskan, som
ingenstädes anar svek, lofvar att gifta sig med
henne, såsom den gamla texten på sitt enkla
språk så vackert beskrifver det: »Madame je
feray à mon povoir tout votre plaisir. Lors
se entrebaisèrent moult doucement et
prind-rent congié 1’un de 1’aultre. Et a tant se
taist 1’istoire de pius en parler ...»
Och likväl har Dampts mästerhand förstått
att med denna helt och hållet sig hängifvande
unga flicka väcka tanken på den snärjande
kvinnoormen, den onda Melusina med
fiskkroppen, som blir så fördärfbringande för den
stackars riddar Raymondin och hela Lusignans
ätt — en evig symbol af kärlekens
ostadighet.
Det var denna grupp som var orsaken till
den unge svenske konstnären Carl Hedelins
sorgliga öde. Hedelin, som befann sig i
Paris, då gruppen var utställd där, och hvilkens
sinnestillstånd af flera tecken att döma vid
denna tid ej var normalt, anklagades för att
hafva försökt att bemäktiga sig detta
konstverk, blef trots Dampts gensaga dömd till
fängelsestraff för stöld och afhände sig i
förtviflan lifvet i fängelset i aug. 1894.
När man tager en öfverblick öfver Dampts
arbeten och jämför »Melusina» med »Slutet
på drömmen» (1889, i muséet i Dijon), med
»Änglarnes kyss» och »Jungfruligheten» på
Rose + Croix-salongen, hvars ifrigaste anhängare
han var, med »På mysteriets tröskel»
(salongen 1892, afbildad i »Ord och bild» s.
å.) och med »Mormors kyss» (i
Luxembourg-muséet), så finner man i den förstnämda det
bästa uttrycket för konstnärens egendomlighet.
Han är renässansens gamle »Kleinkünstler»,
som ägnar samma omsorg åt hvarje del af
sitt arbete, som väljer materialen obekymrad
om svårigheterna vid bearbetningen, endast
följande de lagar, som ämnet föreskrifver, och som
firar en triumf, när konstverket efter ett svårt
arbete är fulländadt. Från sin tidigaste
barndom har Dampt sökt denna förening mellan
det tåligaste handtverksarbete och sina
konstnärsdrömmar. Med all sin ständiga flit har
han förblifvit en drömmare, en nedstämd och
tystlåten drömmare. Man har kallat honom
kyssens bildhuggare; öfver allt besjunger han
kyskt den kyska kärleken — kvinnans allmakt
och äfven kvinnans besegrande. Dampt är
född i Venarey i Burgund 1854.
(Efter »Pan».)
Eugene Delacroix’ dagbok. (Journal
d’Eugéne Delacroix, précédé d’une étude sur
le maitre, par M. Paul Flat; nötes et
éclair-cissements par MM. Paul Flat et René Piot.
Suivi d’une table alphabétique des noms et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
