Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli—Aug. - Intimes Theater - Musik. Rubensteins andliga opera »Kristus» - Tannhäuser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
dagboken.
spelning äro vidare antagna »Toni Stürmer»
och »Martin Lehnhardt» af Cäsar Flaischeln,
»Der süsse und der bittere Narr» af Jacob
Wassermann, »Niemand weiss es» af Theodor
Wolff, »Balkongen» af Gunnar Heiberg,
»Fröken Julie» af August Strindberg m. fl.
MUSIK,
Rubensteins andliga opera »Kristus»
har under sommaren kommit till utförande
såväl i Bremen som i Dresden. Att döma
af pressens uttalanden synes kompositionen
som sådan hafva blifvit mottagen med
blandade känslor. Till följd af den ståtliga
uppsättningen och de utmärkta solisterna torde
uppförandet i Bremen emellertid kunna
betecknas som en succés, om också långt ifrån
någon pyramidalisk. Orkesterns förträffliga
prestationer, Berlinerkapellmästarens, D:r Mucks
säkra och omsorgsfulla ledning, den tonfasca
körens förträffliga hållning — den utgöres,
som bekant, af damer och herrar ur
Bremer-societeten — allt lät Rubinsteins musik
framstå i den bästa dager. I trots häraf hafva
verkets brister icke undgått en ganska skarp
kritik. Utfördt på scenen och framburet af
en kanske alltför tungt besatt kör synes
verket, hvars instrumentation tvifvelsutan är
genomgående för tunn, hafva tagit sig skäligen
torftigt ut och dessutom i allmänhet
framkallat det intryck att Rubinstein här som i
sina operakompositioner varit en eklektiker,
som utan att egentligen kunna skapa något
eget, ursprungligt, låtit sin produktion
influeras af än den ena, än den andra
stilriktningen. En mängd klangskönheter, fina
musikaliska stämningsbilder, goda ansatser till
dramatisk stegring kunna ej heller i hans
»Kristus» höja totalintrycket, hvilket väl är
af beskaffenhet att för ögonblicket verka
bländande men ingalunda kan tillfredsställa
kännaren och beundraren af de stora moderna
mästarne. Körens hållning beskrifves såsom
synnerligen förträfflig. Emellertid synes ej
heller denna i vissa afseenden hafva varit sin
uppgift fullt vuxen. Så lämnade t. ex.
utförandet af själfva korsfästelsescenen åtskilligt
öfrigt att önska. Solisterna, bland hvilka
märktes -den bekante tenorsångaren von
Zur-Mühlen, fröken Hely, fröken Mulder samt vår
landsman Johannes Elmblad m. fl., synes hafva
löst sina resp. uppgifter på ett i allo
tillfredsställande sätt.
Tannhäuser upplefde i sommar sin fjärde
föreställning på operan i Paris, efter att hafva
legat nere i 34 års tid. De tre första
föreställningarna voro, skrifver Felix Vogt, en
obeskriflig skandal, och den fjärde blef en
obeskriflig triumf. Detta ehuru utförandet
ej synes hafva varit det allra bästa. I första
akten spelades den 1861 för Paris
komponerade, betydligt tillökade Venusbergmusik,
hvarmed man för några år sedan
experimenterat äfven i Bayreuth. Iscensättningen af
backanalen klandras skarpt. Man saknade
all illussion; såg blott ett tafatt fram- och
tillbakahoppande af balettkårens manliga och
kvinnliga medlemmar. De tre gracerna
anfördes såsom i Bayreuth af Virginia Zucci. Själfva
gjorde de sin sak synnerligen väl, men de
trollbilder de framvisade, Europa med tjuren
och Leda, vid hvars fötter Lohengrins svan
i största ärbarhet plaskade fram och åter,
voro snarare af beskaffenhet att jaga
Tannhäuser på flykten, än att hålla honom kvar,
så löjliga föreföllo de. Fröken Bréval säges
icke hafva passat i Venus’ parti. Däremot
sättes Van Dyck som Tannhäuser vida öfver
dennes framställare i Bayreuth, Winkelmann.
I första ögonblicket stöter man sig
visserligen på hans Korpulens. Fru Venus för
tydligen ett godt bord inne i sitt berg,
måste man tänka sig. Men hans äkta
dramatiska spel och uttrycksfulla sång göra att
man lätt bortser från denna lilla brist. Hos
Van Dyck kan man se hvilken oerhörd
verkan en sångare äfven utan utomordentliga
röstmedel kan åstadkomma genom noggrann
rytmik och klar deklamation. Af berättelsen
om resan till Rom i tredje akten — hvilken
i 861 beseglade operans fall —• gjorde han
nu hela verkets glanspunkt. Rose Caron
tyckes icke hafva hållit som Elisabeth hvad
hon lofvade som Elsa. Kören och orkestern
lämnade åtskilligt öfrigt att önska.
»Tannhäuser» hade i främsta rummet sig själf,
därnäst Van Dyck att tacka för sin stora
succés; öfriga element verkade snarare hämmande
än motsatsen.
Stockholm. Iduns Tryckeri Aktiebolag- 189-5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
