- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
59

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, September - Robert Browning: Granatæbler. Af Hellen Lindgren - Konst. Rembrandts »Hundertguldenblatt»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dagisoken.

6l

af pine — blot ved det, at de er mænd,
som kvinder lider ved at være kvinder?
Jeg mener: har I som en kval, der fødes
af hvad der mulig er for megen styrke
og svarer till vor overvættes veghed,
—-den sitrende angst, når had er nær. Vi
lider,

når småbørn gemmer deres åsyn for os,
slår ad os med den lille hånd og skænder
og laver mund, langt mer om fremmede
mænd

ler eller truer — som det var tungt at bære.

Ej blott ämnen af detta skära skaplynne
förstår Browning att behandla. Han förstår
också lifvets passion och njutning, men det
är också här en viss skär bakgrund. Han
är märkvärdig i att fatta de mest olikartade
skaplynnen på kornet, men han står själf
bakom lyriskt intresserad och alltid sympatiskt
förstående syndaren och tydande till det bästa
med denna öfverlägsenhet, som är stora
fantasimänniskor egen, likasom den är egen
för starka, vid faror vane handlingens män:
att ej blinka för det förfärliga, att se det

hela i naturförloppet som en lek med en,
slags gudomlig öfverlägsenhet. Denna
äkt-romantik har Browning, och i detta lilla
samlingsverk af perlor ur hans diktning finner
man flere af dikterna, som tyda på detta hans
mångsidighetslynne. Han kan i en sådan
dikt som den nyss beskrifna tyda den heliga
oskuldens drömmar, detta oskuldens mod,
som i sin oändliga djärfhet vågar allt för sitt
lifs mening, men han kan också som i
dikten om Fra Lippo Lippi ge oss bilden af
den tjufpojksaktiga munken-målaren, som stjäl
sig bort från helgonmåleriet en vacker
vårnatt och dränker sig i vårnattsstämning bland
lättsinniga tärnor:

»Doftande klöfver:
Aino är allt det latin jag behöfver»
Man känner det alltid som en saknad att
behöfva skiljas från Browing. Så känner
jag det också som en hård nödvändighet att
här få lof att afbryta recensionen. Men det
är för öfrigt omöjligt att uttömma en äkta
skalds innehåll — en sådan är alltid en del
af oändligheten.

Hellen Lindgren.

KONST.

Rembrandts »Hundertguldenblatt» är

den berömdaste af mästarens alla etsningar, en
af hans lifs förnämsta skapelser. Det
förskrifver sig från 1649, således från
Rembrandts 43:e år. I hans uppfattning och
framställning af religiösa ämnen hade mot slutet
af trettiotalet en förändring gjort sig gällande.
Han hade förut i öfverensstämmelse med sin
utåtvända, gladlynta sinnesriktning framställt
t. ex. »Marias död» med den rikaste fantastik;
nu började han mindre lägga an på
skildringens dramatiska liflighet och påtaglighet
än på det dolda själslifvets djupaste möjliga
framställning. 1 den lätta raderingen
»Graf-läggningen» anslog han i synnerhet denna
enkla ton, framhöll de anhörigas djupa
deltagande men undvek all ståt och allt patos.
Härmed beträdde han den väg, som skulle
leda honom till en framställning af bibliska
ämnen, hvilken blifvit befriad från all mer
eller mindre antikiserande slentrian och fullt
motsvarade evangeliets andemening. Han
uppfattade nu kristendomens egendomliga, helt
personliga innebörd på ett fullkomligt indivi-

duelt men naturligt och osökt sätt, hvilket
liksom med naturnödvändighet gaf sig själft,
och som framkallade öfvertygelse, därför att
det kom från hjärtat. Detta är också
meningen med följande ord ur »Rembrandt als
Erzieher»: Den blott är konstnär, som i
andligt afseende står på egna ben, och detta kan
han först, när han äfven i sedligt afseende
står på egna ben. — — Rembrandt var ej
blott en protestantisk konsnär, utan ock en
konstnärlig protestant, hvart och ett af hans
verk talar med hög röst och säger: »Här
står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig.
Amen». På grund af hennes sundhet anser
samma boks författare Rembrandts konst vara
på samma gång fullkomligt klassisk och rent
folklig, ty enligt honom ligger klassicitetens
kännemärke i den osökta folkligheten. Ett
sådant protestantiskt, på fullkomligt oberoende
grundadt måleri, motsvarar ett djupt kändt
behof hos den moderna människan, men dä
Rembrandts ställning härutinnan ej ens under
mästarens egen lifstid funnit verkligt förstående
eller senare fått någon efterföljd, så hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free