Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, September - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
hennes röst högst betydligt, äfven om hennes
franska uttal icke var ägnadt att tillfredsställa
parispubliken fordringar. Men hennes svenska
diktion har alltid varit vårdslösad, då hon
tydligen utbildats för en kontinental karrier.
Sedan hon nu icke lyckats med detta och
åter måste på allvar tänka på en framtid som
svensk operasångerska, så är det på bristerna
i denna diktion som man först och främst
bör fästa hennes uppmärksamhet. Delar af
partiet sjöng hon för öfrigt förträffligt, minst
valsen, ehuru hon i operadirektionens egna
notiser särskildt framhållits som
koloratursångerska (en högst egendomlig form af
reklam); men i vigselscenen och fjärde aktens
scener lät hon höra toner så klara och
klingande, så vackert ansatta och så väl filerade,
att man kunde ha anledning att vänta sig
mycket af den behagliga unga sångerskan,
om hon blott vore något mer aktris eller
åtminstone naturligare i sitt uppträdande.
Som Nedda i Pajazzon var fröken Petrini
dramatiskt mer till sin fördel, ehuru man icke
hade lärt henne att i comedia-scenen göra
sina rörelser i takt efter musiken, och
hennes sång ägde äfven, där partiet icke låg för
djupt för hennes röst, stora förtjänster, ehuru
man understundom betänkligt stördes af den
våldsamma andhämtningen, en svår brist i rent
tekniskt afseende. Att för öfrigt Neddas hela
gestalt bör framställas vida varmblodigare och
med mer intensiv lifslust, är gifvet, men de
Neddor, vi sett här i Stockholm, (signora
Labia med sin varma, ungdomsfriska, eminent
dramatiska stämma och sin totala brist på
dramatisk intelligens däri inbegripen) ha i
detta afseende satt ned våra pretentioner
högst betydligt.
Det var emellertid icke fröken Petrini som
i främsta rummet här tilldrog sig
uppmärksamheten, utan aftonens succés tillföll obestridt
operans nye italienske gäst, cavaliere Morelle,
hvilken som Canio kom, sjöng och segrade.
Återstår att se, om signora under det nu
ingångna spelåret kommer att bli den
guldfågel för Operan, som den så väl kan
behöfva. Den skulle i så fall få två starkt
»dragande» tenorer, då hr Ödmann nog kommer
att behålla sin publik, och kunna bjuda på
en mycket omväxlande repertoar samt — last
but not least — äfven kunna framföra de
utlofvade nyheterna, ja kanske ge själfva
Valkyrian, som vi då ändtligen skulle få höra
efter sju sorger och åtta bedröfvelser. För
ett sådant pris skulle jag och förmodligen
mången med mig med glädje hälsa äfven en
ganska medelmåttig sångare välkommen, så
mycket mer då en så god artist som signor
Morello, äfven om jag icke kan hålla honom
för det underverk af dramatisk konst, den
d’Andrade n:o 2, som man på ett par håll
tycks anse honom vara. Italienarens
lidelsefulla temperament och därtill mycken
intelligens, som särskildt framlyser i det ofta
vakna och fyndiga detaljspelet, det är saker,
som man icke kan bestrida honom, men han
har manér. Vid effektställena forcerar han,
»stryker under», och vid aktsluten ställer
han sig i regeln i tablå. Så t. ex. i tredje
akten af Carmen, där han som José blir
stående orörlig med högtidligt upplyftad hand
varnande Carmen, som fallit på knä framför
honom, en ovanligt teatralisk attityd. I den
sistnämnda operan lyckades han för öfrigt godt
med den sista akten, ehuru man hade svårt
att komma underfund med hans besynnerligt
rödflammiga mask. Men jag för min del fann
honom här lika underhållande i de lugnare
scenerna, där han med mycken realistisk
skärpa framhöll det burschikosa, en smula
simpla i den hederlige korporalens uppträdande.
En dylik uppfattning öfverensstämmer med
hans naturel, som enligt sångarens egen
uppgift i en interview i en här utkommande
veckotidning, föga ägnar sig för återgifvandet
af uppgifter af mer romantisk karaktär.
Emellertid visade han sig i andra akten kunna,
trots det robusta i figur och uppträdande,
utveckla en ledig elegans, och han spelade mot
slutet här mycket älskvärdt å la beau garçon,
hvilket klädde honom, ehuru det kanske var
svårt att förena med hans spel i föregående akt.
Man ser alltså, att signor Morello har mer
än en pil i sitt koger, och ändå har jag ännu
icke sagt ett ord om hans röst. Denna är
icke af någon så öfverväldigande volym, mer
lyrisk än egentligen dramatisk, hvilket ju är
ett pius till hans förtjänster i Stockholm, på
höjden särdeles klangfull men för öfrigt mer
vanlig. Ödmanns idealiskt vackra mellantoner,
som utgöra det förnämsta behaget i hans röst,
äger den italienske sångaren ingalunda, men
han har i stället så mycket bättre både
höjd och djup och i det hela en friskare
stämma, hvilket icke är att undra på, då han
är hela 12 år yngre. Morello sjunger
dessutom mycket vårdadt, och Ödmanns slarfviga
och klanglösa parlando känner han icke till,
lika litet som han använder de öfverdrifna,
osköna portamenton, hvari Ödmann de senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
