Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, September - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4
DACnOkP.N.
åren förälskat sig, men han äger däremot
icke vår svenske tenors lätta tongifning, som
är så välgörande för örat.
Titelpartiet i Carmen utfördes denna
gång af fru Almati-Rundberg, som spelar de
begge senare akternas starkare scener med
mycken energi samt sjunger sin spåscen med
patetisk styrka. Med seguedillan lyckas hon
äfven godt, hvaremot det denna afton var ett
svårt tålamodsprof att höra hennes habanera,
hvilken ju o ock är mycket ömtålig och
svår-sjungen. Åtminstone har jag äfven hört fur
Linden sjunga den högst medelmåttigt. Det
är för öfrigt att förmoda, att denna
sångerska, hvilkens Carmen ju äfven har sina
förtjänster, hvaribland de icke minsta utgöras
af sångerskans egen stora popularitet och
dragningskraft, kommer att här alternera med
fru Rundberg. -— Toreadorens parti
utfördes af hr Söderman, som sjöng verkligt
artistiskt utan all onödig forcering och väckte
hopp om att operan kanske i honom skall
få den representant för de stora kantabla
barytonpartierna, som den så länge saknat.
Kanske vore han till och med möjlig som
Don Juan? Ja, kanske.
För öfrigt är endast att anteckna en
repris af Trollflöjten i ny instudering. Af den
gamla uppsättningen kvarstodo endast fru
Ostberg som Nattens drottning, fröken Karlsohn
som första tärnan, hr Lundqvist som Talaren
och hr Sellergren som Sarastro, hvilket parti
han förr sjungit bättre. Den allbekanta
arian »I dessa fridens bygder» kan man nog
till och med få höra mången röstbegåfvad,
musikalisk dilettant utan alla pretentioner sjunga
vida vackrare än hr S., som emellertid
förmodligen icke var disponerad — åtminstone
att sjunga Mozart. Hr Lundqvist sjöng i stället
sitt lilla recitativ så mycket vackrare, och
fröken Karlsohns kristallklara, med instrumental
säkerhet behandlade stämma gjorde i
introduktionen och de bägge kvintetterna,
hvarvid hon assisterades af fröken Frödin och
fru Rundberg, verkliga underverk. Vår
egentliga Mozartsångerska par préférence är
emellertid fru Östberg, som särskildt glänste
genom ett idealiskt vackert återgifvande af
den patetiska g-mollsatsen i Nattens drottnings
första aria. Den kritiker, som här kunde
klaga öfver ostadighet i tongifningen, måste
verkligen vara svår att tillfredsställa. En så
hårfint ren och klar tonansats som fru Öst-
bergs äga endast de allra förnämsta
sångerskor, och det vibrato, som sångerskan med
fin beräkning på ett par ställen här anbragte,
var endast ägnadt att höja effekten. Att
fru Östberg förr sjungit allegrot i denna
aria med användande af större röstmedel,
torde däremot nog vara ett faktum,
hvilket dock icke betyder mycket gent emot
den verkliga, imponerande bravur, hvarmed
arian i sin helhet utfördes. Starkare bifall
skördade sångerskan för den mirakulösa
staccato-arian, som jag dock förr hört fru
Östberg sjunga än bättre, ehuru få sångerskor
nog kunna med samma konst, som fru Ö.
vid detta tillfälle ådagalade, exempelvis göra
diminuendo på en forte ansatt höjdton, annat
att förtiga.
Fröken Kragballe var en täck Pamina,
talade det mesopotamiske tungomål, sjöng snällt
och spelade elevmässigt. G-moll-arian sjöngs
utan bredd, utan stil. —- Fru Edlings sant
musikaliska föredrag af denna aria är nog
mången oförgätligt. Tänk, om denna ännu
så uppburna sångerska skulle kunna
öfver-talas till ett gästuppträdande som Pamina och
kanske äfven som Mignon, för hvilket parti
operan nu saknar lämplig representant! Hr
Lundmarks stämma lät ovanligt präktigt i
Ta-minos parti, han bör blott söka skaffa sig
något mindre kort andhämtning och mjukare
höjdtoner för att här vara fullt antaglig. Mot
hr Strandberg går han dock naturligen icke
upp. Hr C. Lejdström redde sig äfven godt som
Papageno, där han särskildt utvecklade en
ledighet, dubbelt öfverraskande för den, som
nyss förut sett honom som kungen i Leonora,
där han äfven brast i rent vokalt hänseende.
Denne unge sångare, som vid sina debuter
mottogs så välvilligt, har sedan dess icke
gjort några framsteg, och borde nu af
Operadirektionen tillhållas att idka allvarliga
sångstudier för att bättre få bukt med sin ofta
starkt chevrotterande och skrällande stämma.
Fröken Sparrman, som tycks äga begåfning
för buffacket, var vidare en mycket näpen
Pa-pagena och hr Johanson en humoristiskt
färglagd Monostatos. De sceniska och
musikaliska arrangemangen vittnade i öfrigt om
vacker pietet, och det är att förmoda att denna
folkopera med sin härliga musik, ett alster af
på samma gång naiv omedelbarhet och den
djupaste lärdom, nu skall varaktigt bibehålla
sin plats å repertoaren. M. J.
Stockholm. Iduns Tryckeri Aktiebolag 1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
