Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, November - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 78
dagboken.
historia. Wagner skref den ursprungligen
endast såsom ett jättelikt mytologiskt drama,
men sedan han börjat omfatta en
pessimistisk världsåsikt, sökte han inpassa denna i
sitt verk samt kallade dess sista del
»Götter-dämmerung», och ville där skildra den gamla
gudaborgens fall, som skulle symboliskt
föreställa den gamla världsordningens undergång.
Det är i förkänningen af denna symboliska
Ragnarök som Wotan uppstämmer sin
veklagan.
Hvad Wagner brutit som dramatiker,
försonar han emellertid som musiker. Hans
musik till »Valkyrian» är nära nog utan
undantag ett under af uttrycksfullhet, konst,
glänsande stämningsrikedom och det ädlaste
välljud. Den, som uppfann den lögnen, att
Wagners musik var omelodisk, bör ha ett
tungt ansvar. Intet har skadat dess
popularisering som denna med begärlighet slukade
osanning. Saken är emellertid den, att
Wagner tvärtom är en af de rikast benådade
me-lodiker, som någonsin funnits. Det kväller
och porlar öfverallt ur denna musik af de
härligaste, skönaste melodier, sådana, som
endast Wagner kunnat frambringa, ehuru de
visserligen finnas minst lika rikligt i orkestern
som i sångstämmorna (hvilket slöseri!) och
ofta till och med i öfvervägande grad äro att
söka i denna underbara, rika, sjungande (märk
väl aldrig larmande) orkester. Hinc illae
lacrymae. Ja, herre Gud, den som söker
efter i öronen fallande välska melodier, sådana
som många af den i italiensk skola bildade
Mozarts, den finner nog icke, hvad han söker,
och icke heller de, som då de höra talas om
melodier, alltid i sin enfald tänka på »Traviata»,
»Leonora» och »Cavalleria rusticana», kunna här
få sitt lystmäte. Wagners melodik är tysk,
hans mönster Beethoven och Weber, men
först och främst är han sig själf.
Jag råkade nämna, att Wagners orkester
aldrig larmar, något hvari han fördelaktigt
skiljer sig från sina imitatörer. Wagners
orkester är brusande, rik, hans instrumentation
underbar men ofta preglad af mycken
diskretion (hvilket rikt välljud aflockar han icke
stråkkvartetten!), ofta stark, alltid växlande i
klangfärger, alltid full. Hans orkester fordrar
emellertid den rikaste nyansering och en
genomskinlig klarhet i utförandet för att komma
till sin fulla rätt. Men hur man då kan få
den rikaste njutning till och med af den så
mycket hörda »Lohengrin», och hur man i
musik, som man hört så många gånger, allt-
jämt kan finna nya skönheter, det erfor jag
för första gången under en
Lohengrinrepre-sentation i — Dresden, där man har en
mönsterorkester och äfven i grund förstår Wagners
musik. Nyanserar orkestern riktigt, så böra
de sjungande äfven öfverallt utan all
forcering kunna göra sig hörda, förutsatt att de
lärt sig sjunga, och det är nog just där, som
skon klämmer. Här såväl som i Tyskland
klagar man öfver, att Wagners musik skadar
sångkonsten, att den narrar till oskönt skrik
etc., men det är icke sant. Det fordras
endast här, som öfverallt, att sångaren fullt
behärskar sitt instrument och klokt
ekonoini-serar med sina röstresurser, och så naturligen,
att kapellmästaren kan lära sin orkester att
nyansera, och man bör dubbelt nyansera på
ställen, där man såsom hos oss icke har
tillgång till den dämpade orkester, som Wagner
införde i Bayreuth, och som han vid
nedskrifvandet af sin musik hade i sinnet. Det
är för öfrigt de stora ensemblerna, som äro
mest röstslitande, och Wagner använder i sina
senare verk, som bekant, nästan ingen
ensemblesång. Och — skulle man tro det? —
man saknar den icke alls. Det faller en knappt
in, att ensembler kunnat användas, så väl har
Wagner förstått att ändå erhålla omväxling i
klangen. Kanske finns det på sin höjd en
eller annan »operahabitué», som sitter och
längtar efter några unisona bravur-fermater,
men honom få vi be vänta, till dess man ger
någon af hans italienska favoritoperor. Då
får han sitt lystmäte i den vägen. I
förbigående kan jag icke låta bli att framhålla,
att det är just efter sina vanliga favoritoperor,
som den stora operapubliken, som åtminstone
har den förtjänsten att vara uppriktig, mäter
ett verk som »Valkyrian’. Kritikern rider
däremot naturligen fram med det grofva
artilleriet, klassikerna Mozart och Beethoven.
Wagner är emellertid dessas ättling kanske mer
än någon annan.
Nu borde jag väl tala något mer specielt
om musiken, men jag fruktar, att denna
artikel då skulle anta alltför otillbörliga
proportioner, och jag får alltså inskränka mig
till ett enkelt påpekande af några af de
förnämsta skönheterna för att sedan tala något
om det, som skulle utgöra det egentliga
ämnet för denna revy, nämligen det sätt, hvarpå
vår k. Opera utfört »Valkyrian». Jag vill då först
och främst påpeka den underbara
dödsbudsscenen mellan Siegmund och Brünnhilde,
kanske äfven i musikaliskt afseende verkets höjd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
