Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Insända jultidningar - Förvillelser. Af O. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 82
dagboken.
Insända jultidningar.
Iduns julnummer. Utg. Frithiof Hellberg. Pris i kr.
Från Nordanbygd. Bilder från Norrbotten. Julen 1895.
Utgifven från Luleå.
Värmländingarne. Värmländsk jultidning 1895.
Julafton. Stockholm: Nordin & Josephson.
Kristiania & Kjöbenhavn: Hjalmar Biglers förlag.
Konstnärsgillets julblad. 189}. Utg. af Wentzel
Hagelstams förlag. Helsingfors.
Förvillelser, berättelse af Hjalmar
Söderberg. Det lilla välskrifna arbete, med hvilket
den förut egentligen som finkänslig och själfull
kritiker kände Hjalmar Söderberg debuterat som
novellist, har haft den oturen att vid sitt
första inträde i världen få på sig en falsk etikett.
Bekymrade kritici hafva sökt klistra på det
den farliga skylten: insmuggling af omoraliskt
kontraband, medan i själfva verket få böcker
haft mindre onda afsikter mot en dygdig värld,
och den i verkligheten — hvilket möjligtvis kan
kallas ett fel — ej vill smuggla in något alls
utom en på god prosa nerskrifven
Stockholmshistoria.
Det finns åtskilliga former af indifferens
mot lifvet. En är den objektive naturalistens
kallblodiga metod att skildra allt med samma
samvetsgrannhet och betrakta dygd och last
— för att än en gång använda Taines
allciterade ord —; som socker och vitriol.
En annan indifferens är filosofens, för hvilken
mänsklighetens sätt att blåsa upp sina »faits
divers» förefaller sorglustigt löjligt, och som
ler mildt och medlidsamt eller torrt och
öfverlägset mot myrstackens indignation och
bikupans upprördhet. Hjalmar Söderbergs
kallsinnighet mot världen är snarare flanörens,
som ser på lifvet med det halfva och tre
fjärdedels intresse, med hvilket han på gatan
betraktar människobarnen, som trängas ikring
honom och som med sina glada och sorgsna
ansikten göra hans promenad eggande och
händelserik. Här ler han åt ett infall, hördt
i förbifarten, där känner han medömkan med
en hopbiten smärta i en sluten mun, rundt
ikring honom susar intrigen och brusar fåfängan,
och makt- och lyxkampens heta anda känns i
luften öfver trottoaren. Men alla dessa
intryck vexla, alla dessa figurer anslå toner,
som fort förflyktiga, bilderna teckna sig i
flanörens själ lätt, raskt och skarpt som de fort
konturerade typerna i en tecknares skissbok.
Man må ej tro, att en sådan stämning gent
emot det lif, som skildras, ej kan hafva
konstnärliga fördelar. Tvärtom, flanörens skeptiska
axelryckning frälsar från många smaklösheter,
från falskt patos och uppstyltade attityder,
den gör tempot raskt, stilen nervös och
expressiv, och gjuter något af lätt sorgmodig,
lätt lustig ironi öfver det hela.
Men skuggsidan blir bristen på
fördjupning. Bifigurerna komma snarare till sin rätt
än första plans-personerna, hvilkas öde dock
framför allt måste rycka oss med.
Hufvud-’oersonen i »Förvillelser», Thomas Weber, är
bestämdt som realistisk fotografi af en stor
sanning, men han syns mig liksom hans
ung-domsälskade sakna den skärpta poetiska
sanning, som låter oss känna i takt med honom
eller åtminstone intimt och som en
anförvandt förstå honom. Man har, när man läser
hans ungdomshistoria, en känsla som om den
berättats om en främmande, om någon, för
hvilken man blott halft kan intressera sig,
liksom författaren själf ej hyst mer än halft
intresse för hans gestalt. Så kan hans sorg
och glädje verka tomt och trist, därför att
författaren ej har figurerna och alltså ej heller
oss i sin hand. Men ihågkommas bör alltid,
att det är helt unga och tanklösa människor
han skildrar — deras tankar, känslor och
anleten äro ännu släta, lifvet har ännu ej gifvit
deras röster sin fulla och mäktiga resonnans.
Men borde vi icke i stället fått mer
ungdomsfart, ungdomsdrömmen, lifsgryningens
stämning af oklar melankoli och starka
förhoppningar? Allt är torrt, lillgammalt och
bråd-moget på en gång hos Thomas Weber
—-typen är kanske så hvardaglig och tom, att
hans odyssé aldrig fullt kan intressera.
Kanske svarar författaren på
anmärkningar som dessa, att hans bok framför allt
ville gifva en ensemble, en spegling af det
nya släkte, af det lif, som den dag i dag rör
sig på Stockholms teatrar, gator och hem.
Han tycker sig då i sin rätt att ej fördjupa
analys och människoskildring, men låta
helhetsverkan fylla i, där det fattas
individualisering. Det är också onekligt, att denna sida af
hans bok har verkligt ovanliga och med orätt
förbisedda förtjänster. Om hans personer någon
gång glida förbi som skuggor, är scenen, där
de röra sig, alltid upplyst och lefvande. Det
är ett Stockholmsbarn som skrifvit denna
historia från Stockholm, och näppeligen hafva
sedan Strindbergs dagar dess gator och torg,
dess lufttoner och stämningar mästerligare
skildrats. Redan på första sidan möter en bit som
denna: »det var en af de sista dagarne i april,
en orolig dag med hafsblå himmel och stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
