Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 90 dagboken.
ej enastående framgång vann herr Tor
Hedbergs nya stycke, likadant blef fallet med det
program, som aflöste detta, Edmond Rostands
3-akts komedi Romantik.
Denna nyhet af en ny förf. var en
intressant bekantskap att göra. Man ser detta
stycke med stort intresse, man skrattar åt
det roliga, värmes af det varma däri, och man
följer med intresse den enkla handlingens lätt
gissade förlopp och de nästan stiliserade
personernas från början gifna utveckling. Hvari
ligger då detta lilla dramas egendomliga
tjusning? I dess graciösa och kvicka
originalitet. Dess tendens är en aforism af allra
enklaste slag, att den sanna romantiken
ligger i det unga människohjärtats alltid lika
och alltid nva förmåga att älska och ej i ett
deklamerande patos eller i »romantiska»
tilldragelser i kostym. Men denna påtagliga
sanning framhålles i en elegant, poetisk och
spirituel form, som gör att innebörden ej
längre är en docerande tendens utan ett tema,
hämtadt ur hvilken folkvisa som helst, öfver
hvilket förf. här skrifvit variationer å la Haydn
eller Mozart. Och så är det hela
öfvergju-tet af en den finaste ironi, man vet ej
riktigt säkert, om förf. ej lutar åt att gifva sig
själf orätt- Han vet och förstår, att hvarje
älskande yngling måste känna sig som
Romeo; han vet så väl som vi, att den ljumma
juninatten har ett bedårande behag, inför
hvilket den sannaste sanning om temperaturens
gradtal och den naturvetenskapliga förklaringen på
blomsterdoftens och näktergalsdrillarnes
betydelse och afsikt får ohjälpligt orätt i ett
ungdomligt sinnes svärmiska uppfattning ■— och
han gifver detta vetande uttryck i vackra
lyriska verser — och detta är poesi. Så
kommer det sig att åskådaren får det angenäma
värfvet att själf inlägga hvad han i
sinnesriktning och erfarenhet äger af romantik och
svärmeri för att sedan med förf. skratta åt
allt samman — ett diskret, halft vemodigt
löje:
»ett kort spektakel och ärbart som få,
en smula musik, en smula Watteau,
amoriner som smyga omkring på tå,
brokiga dräkter och rim som klinga.»
Det betagande intryck, som detta stycke
gör från vår seen, beror i ej oväsentlig grad
på den på flere händer mycket förtjänstfulla
tolkningen. Hos hufvudpersonerna finnes, i
synnerhet då man i minnet slår ihop
intrycket af båda till ett, såväl den sanna, varma
känslan och den lyriska flykten som den fina,
diskreta, gratiösa och spirituela ironien. Må
hända är denna sammanslagning här af
nöden, så till vida som han har mera sann
lyrik och glöd men saknar (åtminstone
medvetet) ironien, hon däremot har all
erforderlig grace och diskretion, under det att de
verkligt värmande uttrycken här måhända
komma något till korta. Åtminstone lyckas
herr Palme minst i sista akten, där det
gäller att gifva den Percinet orätt, som så
vackert sagt sina vackra verser i första akten;
och fru Hartmanns hela uppfattning af
figuren, de bästa sidorna af hennes framställning
af Sylvette lysa klarast mot styckets slut.
Hennes spel, då hon upptäcker
sammanhanget och ej vill låta gubbarne märka hennes
förlägenhet, är i rent tekniskt afseende så
fulländadt, att vi sällan få se något liknande i
den genren hos oss, och i den därefter
följande brytningsscenen med Percinet är det
först själfva sortien som lockar fru Hartmann
till någon öfverdrift af den för öfrigt briljant
träffade ironiska tonen. Obetingadt bra är
fru Hartmann i sista akten, där hon under
Straforels stora seen ånyo har tillfälle att visa,
huru mycket hon lärt sig; här gäller det den
stora konsten att höra på med lifligt spel och
rika nyanser utan att förfalla till något slags
pantomim. Men pärlan i fru Hartmanns
framställning af rollen är dock slutreplikerna,
hen-nes pose och ton, då hon deklamerar
ron-deaun, gifver styckets hela mening och
innebörd just som förf. kunde önska det. Om
således fru Hartmanns förtjänster stiga med
styckets gång, så håller herr Personne på sitt
alldeles olikartade fält jämna steg med henne;
hans sista akt är en verklig
mönsterprestation af galliskt lynne och espritfylld verve —
däremot tyckas mig några smådrag i första
akten mer smaka tysk, modern posse än
franskt, stilriktigt bouffonnerie — en
observation, som jag dock ej vill framställa i
alltför positiv form, då jag ej haft tillfälle att
grundligare sätta mig in i detaljerna och ej
har bestämda exempel till ett påståendes
bekräftelse. De öfriga rollerna, de båda fäderna,
träda vederbörligen i skuggan; i synnerhet
står herr Envalls Pasquinot i det rätta
planet och i riktig belysning. Denne unge
skådespelare har allt mer och mer utvecklat sig
till en synnerligen framstående framställare af
bifigurer. På utlandets stora scener skattas
en god »Episodenschauspieler» åtminstone i
konstnärligt afseende snart sagdt lika högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
