Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, 12, December - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
som första ledets artister, hos oss hafva små
roller så länge spelats af dåliga aktörer, att
vi nära nog tro, att de alltid skola spelas illa
— det fullkomligt oberättigade i en sådan
tro har herr Envall många gånger förr
ådagalagt. Och tilläfventyrs vill han ändå ej
aflas att spela Hamlet, Otello eller Falstaff!
Herr Bæckström var rolig i Bergamins roll
och bidrog till det förträffliga, säkra och jämna
samspelet; men om jag har rätt i min
fordran att få se detta stycke liksom genom ett
blått flor à la 1’Oeuvre af fin ironi och lätt
lynne — det som jag ofvan kallat för
diskretion i spelet — så vållade honom måhända
hans rent germanska temperament något
afbräck.
Uppsättningen är vacker och vårdad (att
»bysterna» i trädgården hafva både bål,
armar och ben är måhända öfversättarens fel
snarare än regissörens) och kostymen riktigt
genomförd, ehuru jag undrar, om ej det hela
skulle tagit sig bättre ut i en något äldre
epoks kostymer, d. v. s. om de spelande
varit klädda verkligt å la Watteau. —Jag vågar
ej efter blott några gångers åhörande afgöra
om det är därför att originalets vackra,
delikat svarfvade verser äro särskildt ömtåliga
som öfversättningen ej förefaller fullt så ledig
och mjuk, som vanligt plägar vara, när den
flutit ur herr Ernst Lundqvists smidiga penna,
eller om han måhända denna gång ej gjort
det bästa han förmår.
Alla små anmärkningar till trots var
framförandet af »Romantik» en heder för teatern,
och det vore att önska, att det stycket
under flere år kunde hålla sig kvar på
spellistan, om också blott för enstaka
föreställningar, ty det påminner därom, att teater
är en blandning af olika konstarter —
diktkonst, bildande konst och tonkonst — men
dock till hela sitt väsen konst.
Denna gamla sanning, hvarom man på ett
så angenämt sätt blef påmind i den franska
komedien, fick omedelbart därefter af teaterns
direktion en dundrande örfil, som kallas
»Gar-nisonslif». Fru Hartmann lyckades att äfven
häri ingjuta ett visst lif, ja nästan behag,
och bröt bra på engelska, åtminstone så som
engelsmän bryta, då de tala franska. Men
en brytning var dock den största förtjänsten
i utförandet af detta brott mot konstnärliga
kraf och sundt förnuft.
Den tid tyckes vara förbi, då
teaterstyrelsen på alla klagomål öfver att icke
Shakspere och Moliére spelades med fog kunde
svara, att publiken ej ville se dem, och att
teatern ej hade råd att spela för halftom
salong. Det mottagande den stora publiken
beredt »Trettondagsafton», »Den inbillade
sjuke», »Scapins skälmstycken» och nu
senast Köpmannen i Venedig, upphäfver alla
dylika skäl. Men den tid tyckes ej ännu
vara förbi, då man på det sätt, hvarpå
dessa pjeser gifvas, märker, att de allt för
sällan kommit upp på repertoaren och
äfven när så skett, blifvit och blifva
styfmoderligt behandlade. Det är då mindre på
på de stora rollerna som detta märkes, de
hafva ofta erbjudit nog intresse åt
talangfulla innehafvare för att desse skulle ägna
verklig möda och omsorg åt sina tacksamma
uppgifter. Nej, det är på bifigurer och
samspel som det hänger, härutinnan ser det
nästan ut som skulle teatern fortfarande sakna
»den ledande handen»; vi veta visserligen, att
handen finnes där, men i »Köpmannen från
Venedig» hade den ej gjort sig gällande på
samma förträffliga sätt som förr. Att det
hela tager sig »bortkommet» ut, beror till en del
på den trånga ramen, men denna är ej
förklaring eller ursäkt nog. I andra akten och
i domstolsscenen vållar ej scenens litenhet
väsentliga svårigheter, och där återstod mest
att önska med afseende på regie och
inöf-ning, scenerna med gatpojkarne och de bägge
venetianske ädlingarnes samtal utanför
oste-rian och »folkmassans» armgymnastik efter
fröken Bocks kommandon i domstolsscenen
voro svåra forsyndelser i den vägen. Man
behöfver ej jämföra med Meiningarne, för att
se bristerna, det är nog att i minnet
framkalla uppsättningarne af »En
midsommarnattsdröm», »Strandbybor» och — »Köpmannen
i Venedig» å k. stora teatern under herr H.
Christiernssons intendentstid. En tung del
af ansvaret för det mindre goda intrycket
bär rollfördelningen. Redan en blick på
affischen vållar den med stycket och teaterns
skådespelare-krafter förtrogne åtskilliga
öfverraskningar. Fru Hoving lämnar Nerissas roll,
som var en af hennes bästa äldre skapelser,
och fröken Jansson, hvilkens något sentimentala
temperament närmast skulle hänvisa henne
till Jessicas för en ung skådespelerska
lämpliga försöksroll, skall nu spela subretten
Nerissa. Antonios roll, full af ett öfverlägset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
