Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mer kosmopolitiske triumfatorn,
hvilken stred och blödde utom rikets gräns.
Den hemförda lagern synes svenskarne
ypperst, och liksom schweizarne drogo
bort för att vinna guld, gå nutidens
svenskar till utlandet för att vinna rättvisa.
Utlandet har upphöjts till högsta
auktoritet, och dock veta vi alla, hur grundt
ett främmande öga måste betrakta vårt
inre lif och särskildt de yttringar däraf,
som samlas i skrift och bild. När för ett
antal år sedan en svensk-fransk
historiemålning belönades med ett högt utländskt
pris, hälsades den här hemma med ett
stormande jubel, i hvilket några
förståndiga invändningar spårlöst drunknade.
Däremot hördes icke något dylikt
folkjubel framför Rosens underbara »Den
förlorade sonen» och än mindre kring
de många obetitlade konstnärer, hvilka
icke fått sina verk afstämplade utom riket.
När Cederströms »Karl XII:s likfärd»,
hvilken i kompositionens kraft närmar
sig Höckerts »Slottsbranden», trots
utländsk berömmelse möter köld, måste
detta tillskrifvas att ämnet afhandlar
svensk historia. Hvilken ung flicka som
helst kan spela Grieg, medan det finns
djupt begåfvade svenska tonsättare, som
hon knappast känner till namnet. Om
du frånser den dramatiska diktningen, sitta
våra grannfolk för tillfället knappast med
trumf ess i en enda gifning. Vi stå dock
mer okända för dem, än de inför oss.
Till och med deras bästa hufvud säga
sig blott med svårighet läsa vårt språk,
medan äfven de dummaste svenskar
obekymradt förstå deras bygdemål.
Sverige blir en styfmoder mot sina egna för
att visa sig dess gifmildare mot
främmande. Till och med den lille François
Coppée har i ett svenskt blad utnämnts
till mästare, och gömmer sig på en svensk
badort en parisisk småborgare med sin
feta älskarinna och kallar henne madam,
täflar hela societeten om sällheten att få
lysa med sin knaggliga »frangska». Allt
sedan Lucidor har Sverige födt talanger
utan att bekymra sig om deras växt,
under det att hvilken liten utländing som
helst öfverhöljs med hedersbetygelser och
löjlig ära. Sverige omhuldar icke
begåfningen utan stryper henne med
skuggrädsla, afund och ämbetssysslor.
Själfunderskattandets röta breder sig vida.
Det finns icke en afkrok i Europa, där
fosterlandskärleken ligger så död bakom
ihåliga ord som hos oss, och det finns
ingen Medea, hvilken har sin mördareknif
så sölad af egna söners hjärteblod som
Sverige.
På Norrlandsgatan flammar om
aftnarna en präktig transparang med den
odödliga påskriften: Utländska
lumpaffären. Man liksom tycker sig känna hur
mycket härligare de utländska lumporna
måste vara än de föraktliga svenska.
Samma transparang borde sättas ytterst
på hamnpiren i Malmö för att säga den
landstigande främlingen, hvart han
kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
