Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 9 bilder - I snön. Efter Enrico Panzacchi. Öfversättning af Ellen Lundberg, f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR. 34
är mycket möjligt, men något verkligt
bevis därpå ha vi icke. När man läser
hvad hon skrifvit, har men svårt att värja
sig mot tanken, att så kan endast den
tala, för hvilken kärleken icke har några
hemligheter kvar. Men å andra sidan är
det att märka, det Kristina själf, på samma
gång hon talat om sitt eldiga
temperament, också uttryckligen sagt, att hon
aldrig gifvit vika därför. Det är sannt
att kvinnor i allmänhet icke göra dylika
bekännelser, men Kristina var tillräckligt
öfvertygad om att allt var henne tillåtet
för att ej rygga tillbaka för någon
öppenhjärtighet, och en sådan korrespondent
som t. ex. Bourdelot var tillräckligt
fördomsfri att höra hvad som helst. Ingen
skrifven rad, intet ögonvittne intygar, att
Kristina verkligen öfverskridit kärlekens
Rubicon, och hon hade för många vakna
ögon omkring sig för att länge kunna
dölja något.
Tyvärr har det dock icke varit
känslans renhet som fäst jungfrulighetens krona
på detta nyckfulla hufvud. Hade ordet
demi-vierges varit uppfunnet på
sextonhundratalet, hade det säkert passat till
Kristina. Orsaken låg antagligen i något
omildt naturens tvång, ty utan tvifvel
har hennes konstitution varit abnorm;
hon har själf låtit undfalla sig ett par
antydningar därom, och om hon skref:
»Jag högaktar alla, som äro kyska af
dygd, men de, som blott äro det af ett
kyligt temperament, duga aldrigtill något»,
så gjorde hon kanske detta i hopp att
hennes eget fall skulle räknas dygden till
godo.
Längre än till förmodan, om än till
en mycket stark sådan, lära vi nog ej
komma. En sak synes likväl säker: har
Kristina någonsin älskat någon, så har det
varit Decio Azzolini.
(Slut i nästa häfte.)
I Snön.
Efter ENRICO PANZACCHI.
/gryningens skumma timmar
de dr i f vor, som hopats i natten,
orörda, fläckfria hvitna. ■—
Men sedan pd täcket, som glimmar,
syns tunga fotspår och märken
af skodon, grofva oeh slitna.
Lifvet sofver och lider! —
Vintern är grym mot de gamla
och tynger de ungas hjärta...
Min blick öfver drifvan glider. —
Ett spär af tvä nakna små fötter
mig fyller med grubblande smärta. -
Hvem hjälper väl er pä färden,
smä fötter, som darrande, nakna
förirrat er bland de andra? — —
Och finns det dä än i världen,
smä barn, som barfota, frusna
igenom drifvorna vandra?
ELLEN LUNDBERG, f. Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
