Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - 1897 års utställning. Af E. G. Folcker. Med 5 bilder - Teatrar. Eleonora Duse. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 ÅRS UTSTÄLLNING.
45
noga imiterade material, verkar den rent
illusoriskt i optiskt afseende och ger en
ytterst trogen bild af gammal svensk
kultur. Det är ingen kulissanordning
med målade skärmar, ej heller en
fantasibild utan hemul, ty tidens stil är på
det nogaste följd, alla tillgängliga källor
äro använda vid planens utförande, och
där de gamla källorna ej räckt till, äro
husen kopierade efter samtida byggnader
i andra delar af landet.
Efter detta besök i en länge sedan
svunnen tid vända vi åter till vårt eget
århundrades slut och det moderna lifvet
i utställningens stora park. Ännu
återstår en byggnad att besöka där, och det
är den måhända mest frekventerade af
alla, den stora restauranten vid
Djurgårdsbrunnsvikens strand. En kolossal portal
leder genom själfva byggnaden ned till
en vidsträckt gårdsplan, på tre sidor
begränsad af byggnader, på den fjärde af
vattnet. Från musikläktaren till vänster
ljuda de lifliga tonerna af en sprittande
melodi, brokiga grupper röra sig öfver
allt, glädtigt samspråk höres rundt om.
Det är en tafla full af lif och färger
sådan som endast en »utställning» kan
erbjuda, och vi kunna äfven vara ense om,
att vår utställning 97 af alla tecken att
döma, tack vare i främsta rummet
kanske dess enastående ypperliga läge samt
dess så lyckligt planerade och grupperade
byggnader, för att ej tala om dess
anordningar i öfrigt, har utsikt att anses
såsom i ovanlig grad tillfredsställande
och såsom ett stort och betydelsefullt
evenement i vår industri, vår konst och
vår sociala umgängelse såväl i nationelt
som internationelt afseende.
teater.
ELEONORA DUSE.
DET händer sällan, att människor äro
eniga om något. För det mesta äro
alla människor oeniga om allting.
Man delar sig i större och mindre partier
och kotterier, som hvart för sig har sina ideal
och sina representanter för idealen.
Hvad som entusiasmerar och tillfredsställer
det ena partiet, verkar afkylande och
otillfredsställande på det andra.
Men så kommer någon gång ett geni, om
hvars makt alla äro eniga, om hvars konst
alla olika slags smakriktningar och meningar
förena sig för att beundra och tacka.
Man kan vara säker på, att orsaken till
denna plötsliga enighet mellan olika tänkande
är den, att hvad ett verkligt snille har att
bjuda, är en stråle af sanningen. Sanningen
är oemotståndlig. Den går sin raka väg fram
och eröfrar.
Eleonora Duses största makt ligger i detta,
att hon är ett uttryck för sanningen. Hvar
gång hon skapar en ny personlighet i ett
drama, framställer hon denna person så sann,
så lefvande fullständig, att all kritik upphör,
och man gör den erfarenhet, som ligger i
bekantskapen med en ny människa.
För icke länge sedan hade man den
uppfattningen, att realism var detsamma som
sanning. Realismen är tvärtom lögnen »par
préférence», då den tror sig uttömma lifvet genom
att återge de yttre fenomenen och åsidosätta
det viktigaste i all konst, nämligen poesien.
Den italienska skådespelarkonsten — icke
blott Eleonora Duse — har länge förstått
att förena ett strängt naturstudium med en
ideel, poetisk uppfattning af helheten, och
därigenom gjort skådespelet till hvad det skall
och bör vara.
Den geniale italienske
skådespelare-direktören Bellotti-Bon utbildade sina skådespelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
