Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatrar. Eleonora Duse. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6
HELENA NYBLOM.
så, att han först anbefallde dera att göra klart
för sig, på hvad sätt de själfva kände samma
slags känslor som dem, hvilka rollen angaf.
»Hur känner en svartsjuk människa? Hur
skulle ni uttrycka er i svartsjukans smärta
och raseri? Först detta, studera sedan Otello!»
»Hur ser man ut, hur talar och går man,
när ens sinne är uppfylldt af grubbleri, tvifvel
och villrådighet? Tänk först efter detta och
börja så att studera Hamlet!»
Denna noggranna undersökning af de
naturliga, väsentliga och mänskliga känslor, som
alla känna och alla böra kunna förstå, detta
som underlaget för studiet af hvarje roll
bildar utgångspunkten för den stora moderna
italienska skådespelarekonsten, som man i
norden känner så litet.
Eleonora Duse är en af de mest
fullkomliga bärarinnorna för denna princip. Hon
spelar icke komedi, hon lefver i sina roller, och
hon griper och genomför i dessa roller det
väsentliga, det evigt mänskliga.
Som konstnärinnor äro hon och Sarah
Bernhardt absoluta motsatser. Sarah Bernhardt
spelar uteslutande på sitt temperament. Hon är
alltid Sarah Bernhardt. Hon visar oss huru
utmärkt Sarah Bernhardt kan svimma, taga gift,
kostymera sig o. s. v., och de applåder, hon
vinner, gälla henne själf, den excentriska,
uppseendeväckande konstnärinnan.
Eleonora Duse är däremot aldrig »sig
själf» på scenen. Hon är så helt och hållet
den person hon framställer, att hon, efter att
ha upptagit den i sitt medvetande, nästan
liksom omedvetet upptagit alla dess
konsekvenser. Hvarje detaljyttring blir en
naturlig följd af totaliteten.
Hon har de stora konstnärernas osvikliga
kännemärke: ödmjukhet gent emot sin uppgift.
1 det att hon, med uppgifvande afsig själf, ställer
sig helt och hållet i diktverkets tjänst, är hon icke
endast uppmärksam på allt, hvad diktaren har
sagt, hon förstår också, hvad han har menat
men icke klart har kunnat uttrycka. Hon
»lägger icke till i rollen», detta, som
skådespelarne förr fingo betala plikt för, men hon
afrundar och fullbordar den uppenbarelse, som
diktaren har gifvit henne att lefvandegöra.
Öfverallt, där hon upptar en personlighet, gör
hon af denna något helt och allmänt mänskligt,
som alla människor och alla nationer förstå, till
och med de, som icke förstå Eleonora Duses
modersmål. Sålunda skapar hon af Dumas’
»Camelia-damen», i detta redan något
gammalmodiga skådespel, en människosjäl, som väcker
den djupaste sympati. Dumas’ Camelia-dam
besitter långt ifrån den oskyldiga själfullhet,
den nobless i apparitionen, som Duse ger
henne, men säkert skulle diktaren icke varit
missbelåten med att se sin komposition så
idealiseradt återgifven.
Fru Clara Schumann berättar i sina bref,
att när Jenny Lind sjöng Schumanns visor,
frågade han med förvånad glädje: »Har jag
skrifvit detta?» Det samma tror jag hvarje
författare skall känna, som ser Duse återge
en af honom skapad roll. Hon fullföljer hans
innersta mening. För henne behöfs icke en
lång roll, icke många tillfällen att exponera
dramatiska effekter. Det behöfs blott, att
den personlighet, hon skall framställa,
intresserar henne. Sålunda skapar hon ett
mästerverk af Santuzza’s lilla roll i Verga’s
Caval-leria rusticana. Hon uttömmer däri allt hvad
vi kunna uppfatta af en bondflickas enkla,
ohjälpliga, passionerade sorg.
Jag tror knappt, att någon annan än en
italiensk skådespelerska skulle kunna skildra det
enkla så som Duse gör det. Vi nordbor äro så
rädda för alla uttryck af stark känsla, och när vi i
lifvet inlåta oss därpå, bli vi så lätt tafatta eller
komiska. Tyskarne falla snart öfver i
sentimentalitet, och fransmännens sätt att posera
vid lifvets alla tillfällen smakar oss icke.
Italienarne ha af naturen fått gåfvan af denna
santa semplicità, som icke reflekterar så länge,
att känslan och uttrycket skiljas åt, utan det
senare uppstår som en naturlig och direkt
följd af den förra. Naturlig i lifvet och
naturlig på scenen, vet italienaren att gifva
naturliga uttryck åt glädje och sorg, hat och
svartsjuka, vrede och uppsluppenhet. Kommer då
en stor begåfning med dessa naturliga
förutsättningar, upplefver man att få se en så
enkel och mäktig konst, som den Duse skapar.
Vid sidan af denna sanning och enkelhet
besitter Duse i allra högsta grad den nobless,
som finnes i hennes ras. Hennes våldsamma
utbrott bli aldrig simpla, och hon
öfverskrider aldrig en linie den skönhetsgräns, som
skiljer konstens raseri från lifvets brutalitet.
Denna hennes förmåga att förädla visar sig
icke blott i hennes tragiska roller, utan till
och med i en så lätt och obetydlig liten
historia som Goldonis: »La Locandiera».
Jag har hort yttras, att många, ja hvem
som helst skulle kunna spela en intagande
och kokett värdshusflicka. Utan tvifvel kunde
den också spelas på ett visst, konventionelt
sätt af många. Men saken är just den, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
