Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatrar. Eleonora Duse. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6
HELENA NYBLOM.
Om jag kände Eleonora Duse, skulle jag
icke tala om hennes privata person. Jag vet
intet så indiskret som att för publiken
framlägga, hvad en berömd person säger och gör
i sitt privata lif, detta lif, som skulle vara
deras fridlysta område, och jag vet intet som
verkar så antipatiskt som det mycket
omtyckta sättet att i detalj dissekera en
lefvande konstnärs eller diktares lif. Däremot
anser jag mig ha rätt att säga, att Eleonora
Duse utom scenen gör samma intryck som
på scenen: i allra högsta grad naturlig, nobel
— och sorgsen.
Hon är en kroppsligt klen människa med
ett utomordentligt känsligt nervsystem,
mottaglig för de minsta skiftningar i den materiela
eller andliga atmosferen. Jag har läst om
henne, att hon vid flere tillfällen på scenen
blifvit så uppskakad af att en af de
medspelande icke kunnat sin roll, att hon alldeles
upphörde att spela och endast mekaniskt
framsade orden.
Den fullständiga isolering, hvari Duse på
sina resor lefver, tyckes mig vara ett tecken
på att hon så mycket som möjligt vill und-
vika intryck utifrån. De flesta intryck i
sam-lifvet med människor verka ju smärtsamma
och störande på en mottaglig själ, och den
stora konstnärinnan behöfver utan tvifvel allt
det lugn hon kan skaffa sig i lifvet för att
samla kraft till all den smärta hon tolkar från
scenen. Konsten är ju hennes egentliga värld,
hvari hon lefver och i hvars tjänst hon ger
allt, hvad hon har. Utanför den vill hon
förbli ostörd. Det angriper henne till den
grad att spela, att hon, efter hvarje
representation är sjuk och sängliggande en del af
dagen därpå. Hennes nervsystem skakas så
starkt, att blott den minsta beröring, som
det att lägga handen på ett bord, förorsakar
henne smärta. Man har en känsla af, att hon
fortares vid flammorna af det altare hon tjänar.
Ett geni kan ju, i viss mening, aldrig
lära andra, då genierna födas, och kunna icke
meddela andra den minsta gnista af sin egen
eld. Men i ljuset af den sanning, som
genierna sprida, lära sig andra konstnärer att se
klarare och att få upp ögonen för den stora
skillnaden mellan duktiga konststycken och
äkta konst.
Helena Nyblom.
eleonora duse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
