Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 4 bilder (Fortsättning och slut) - Efterskrift - Den landsflyktiges sång. Efter Antonio Feijó. Öfversättning af Göran Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.
6 I
dödskalle en tafla med om affallet
erinrande inskrift. Nederst som postament
sarkofagen med Théodons relief, uppbärande
en krona mellan två barocka knubbiga
änglar. Det är grannt, kallt, intetsägande
som alla monument, som icke hafva några
hjärtan att tala till.
kristinas namnteckning efter 1654.
EFTERSKRIFT.
Palazzo Corsini ! ar hyst ännu en af våra
drottningar inom sina murar, dock innan hon bar Sveriges
krona. Då Josef Bonaparte efter freden i Tolentino
kom till Rom såsom franska republikens sändebud,
bebodde han, på hösten 1797, palatset. I hans följe
befunno sig bl. a. Eugène de Beauharnais samt den
tjugusjuårige krigaren och skalden general Duphot,
som var förlofvad med Josefs svägerska Desirée Clary.
Den 23 december ankommo dennas föräldrar makarne
Clary jämte Desirée på besök till Josef för att i hans och
Duphot’s sällskap njuta af nöjena under vintersäsongen
i Rom. Men ödet hade annorlunda bestämt. Den
i glada förhoppningar började resan skulle få ett
tragiskt slut. Fem dagar efter Désirée’s ankomst ägde
en gatustrid rum utanför palatset mellan romerska
republikaner och påfliga soldater, och Duphot, som
jämte Beauharnais stigit ned för att mäkla fred, föll
i de sinas åsyn, träffad af en påflig kula. Josef
Bonaparte och familjen Clary lämnade genast Rom, och
någon tid därefter räckte Désirée sin hand åt general
Bernadotte.
Den landsflyktiges sång.
Efter ANTONIO FEIJO.
fjärran Nord, dit jag i landsflykt gått,
ensliga skogar, berg och drömska vatten!. . .
Här har Virgilii fot visst aldrig trädt,
och ingen näktergal här slår i natten.
Du fjärran Nord, dit jag i landsflykt gått. ..
Öknar, där ingen hägring jag får se;
haf utan vågor öfver blekblå yta;
blommor, som ej likt Söderns mot mig le;
fåglar med skrud, där regnbågsfärger tryta!
Öknar, där ingen hägring jag får se ...
Stockholm, Saltsjöbaden, 1894.
Dagrar, som skönjas än, då det är natt —
ett lifsbud bland den dödsfrid, som här råder,
en frid, där ingen springbrunn sorlar gladt
och ingen trast sin färd till nästet tråder!
Dagrar, som skönjas än, då det är natt ■ . .
Blå himlen är, men sjukligt blå och kall,
blå ögonen, men ingen glans där finnes.
Sommarens sol förgyller hårets svall,
men hjärtat af dess värme aldrig hinnes.
Blå himlen är, men sjuklig blå och kall. . .
GÖR A.V BJÖRKMAN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
